Om samarbete – tal på nationaldagen

Tal på nationaldagen den 6 juni 2024 i Öregrund av Anna Karin Hammar

På söndag är det själva valdagen i EU-valet. Och i dag är det nationaldagen. Så det här talet måste på något sätt handla om Europa och Sverige. I fjol talade jag om det vackra ordet Tillsammans och det är svårt att överträffa. Men i år vill jag ändå försöka  tala om det likaså vackra ordet SAMARBETE!

Det är nog flera av oss som ibland har svårt för samarbete. Vi tar hellre själva ett snabbt beslut än att rådfråga andra. Vi gör på våra sätt, så som vi har brukat. Kanske tror vi att det blir bäst så, men det blir det ofta inte. Vi lurar ofta oss själva. Så i dag tänkte jag utmana alla oss som är enspännare med att stanna vid  ordet SAMARBETE. 

Förra  veckan upptäckte vi ett myrbo i ett av våra gamla äppelträd. Om någon vill lära sig om SAMARBETE går det bra att studera myrorna. Det är fantastiskt vad de jobbar och hur de samarbetar om insatserna. Det finns många andra insekter och djur som är väldigt skickliga på samarbete. Ja det finns de som menar att hela evolutionen vilar på ett fantastiskt samarbete. Vi har nog lärt oss att Charles Darwin skulle sagt att det är de starkaste som överlever. Men i dag är det många forskare som är ense om att det är de som kan samarbeta som överlever.

Ska vi klara de stora kriser och katastrofer som nu finns hos oss också i vår del av världen, då måste vi samarbeta. 

Låt mig först stanna vid EU. Kanske måste vi ta ett ännu större ansvar för både klimatet och den biologiska mångfalden inom EU. EU är som en regional storhet kanske bäst i världen på att ställa om till ett hållbart sätt att leva och ändå har vi så  fruktansvärt långt kvar innan vi lyckas bryta helt med fossilberoendet och de många utsläppen från kalhyggen och konsumtion. Så vi måste samarbeta ännu mera för att hjälpa varandra att ställa om. Utan politisk vilja kan vi ingenting göra, men med samarbete kan vi både dela oron och hjälpa varandra att välja den väg som ger möjlighet till en framtid för våra barn och barnbarn. Vi har också krig nära oss. Kanske har kriget aldrig känts så nära under vår livstid. Vi arbetar för fred genom att hjälpa till att bjuda motstånd mot en angripare. Vi samarbetar med våra nordiska länder och många andra för att kriget inte ska sprida sig. Kanske måste vi samarbeta ännu mer inom Europa om stödet från USA till Ukraina kommer att minska i framtiden. Så om du går att rösta på söndag till Europaparlamentet, tänk då på att rösta på dem som vill samarbeta om klimat och miljö och fred. 

Låt oss också stanna vid FN, Förenta nationerna. Här möts alla världens länder, vilken inriktning de än har. FN är ett fantastiskt experiment i SAMARBETE. Här finns också ett rättsväsende, den internationella domstolen, International Court of Justice. Du har säkert hört om domstolens beslut att bomberna måste tystna i Gaza och mat och medicin släppas in till den utsvultna befolkningen. Bara genom samarbete mellan världens länder kan trycket bli stort nog att beslutet blir verklighet. Samarbete är vägen till inflytande.

Slutligen måste vi samarbeta med våra innersta drömmar om en hel värld i samarbete och samverkan. Just nu trasas de drömmarna sönder i Ukraina, i Palestina och även i Jemen och många andra länder. Men vi behöver ta vara på våra innersta drömmar om fred på jorden och samarbete mellan alla. Det går inte just nu, men som många kloka har sagt. Det enda vi riktigt säkert vet om krig är att de en dag tar slut. En dag står vi där och sträcker ut en hand. Kanske försiktigt och med många garantier, men trots allt en trevande sökande hand som söker efter den Andra som berövades mig. Låt oss aldrig bli för stora för att drömma om fred. SAMARBETE är en väg till fred. Kanske en av de allra viktigaste. För det är kanske inte de starkaste som överlever utan de som kan SAMARBETA.

Så må vi utbringa ett fyrfaldigt leve för Sverige!

Hon leve – Hurra, Hurra, Hurra, Hurra. 

Du gamla, du fria….

Att inte sluta drömma…

En dröm om hur konflikt kan lösas…..

För många, många år sedan var jag med om en ickevåldsövning tillsammans med legendariska Margareta Ingelstam. Vi fick inspiration av Elise Boulding och hennes sätt att låta människor föreställa sig hur världen skulle se ut om tio år.

På den tiden, när jag var relativt ung, var tio år en väldigt lång tid. Nu med stigande ålder går allt så rasande fort att tio år inte tycks så långt längre.

Margareta Ingelstam lät oss drömma om vilken förändring i Israel/Palestinakonflikten som vi skulle kunna tänka oss om tio år. Det var säkert trettio år sedan….

Jag minns att jag skrev ett enda ord med stora bokstäver: PALRAEL

Bara så kunde jag drömma att det skulle kunna komma en förändring – tillsammans.

Nu när allting skjutes i sank i det heliga landet kommer denna dröm för mig igen.

PALRAEL. Kanske behöver jag i dag skriva det med bindestreck: PAL-RAEL.

I dag tror jag att drömmen om ett sådant PAL-RAEL förutsätter tre saker:

att judar, kristna och muslimer i det heliga landet bejakar sin gemensamma mänsklighet och sitt gemensamma beroende av varandra för livets väl;

att både palestinier och judar blir bejakade och omfamnade av världen i sitt lidande, nu och i historien; och det förutsätter ett omedelbart eld upphör och gisslans frigivande och mycket annat;

att det finns rum för ett judiskt nationellt självbestämmande och ett palestinskt nationellt självbestämmande inom ramen för en säkerhetsapparat och militärmakt som tjänar båda folken och som under en femtioårsperiod får stöd av militär från EU och Arabstaterna; säkerhetsarrangemangen ska garantera att alla kan röra sig fritt inom det heliga landet.

Kanske är det så att tvåstatsvisionen fortfarande är den enda shown in town – även om den inte verkar särskilt populär i nuvarande Israel – men det är dags att sätta sig ner med varandra och drömma lite mera. Åtminstone det är jag helt övertygad om. Så i stället för att överge tvåstatsvisionen ska vi liksom ge den en kappa av trygghet och säkerhet och ekonomiskt samarbete som vi kan kalla PAL-RAEL

Detta är troligen fullständigt orealistiskt. Det går inte nu. Men att sluta drömma vore ett alltför stort offer för destruktionens härjningar.

Anna Karin Hammar

#Israel #Palestina #gemensamsäkerhet

En predikan på Juldagen

En predikan på Juldagen 

Ett barns födelse och fred på jorden står i centrum denna dag. Ett barn som jag hoppas är ett efterlängtat barn  och en fred som är efterlängtad, som fred ofta är. Det är en vanlig och ändå är det en alldeles särskild födelse. Det är som om hela universum håller andan. Inte bara människor utan också himlens änglar är med, fåren, oxen, åsnan, ja halmen och hela naturen. Barnets födelse är en kosmisk händelse och den gäller hela skapelsen.

Kring det efterlängtade barnet och den efterlängtade freden utspelar sig ett drama med flera personer i rollerna. Låt oss stanna inför några av dem och höra vad de har att berätta om sina upplevelser.

Först Augustus, kejsare i det romerska imperiet.

  • Det är så svårt att få ihop pengar till alla de militära utgifterna och till den lyx ett palats kräver. Jag har faktiskt kommit på ett alldeles förträffligt sätt. Jag kommer att låta alla bidra med skatt och då måste vi ha koll på var alla håller hus. Också de underkuvade folken i mitt stora imperium måste bidra. Inte kan vi romare klara den bördan ensam. Nej folk måste inse vem det är som bestämmer. De måste alla bidra till att hålla soldater och vapen i skick. Eftersom jag är en strateg  tänker jag mig att vi ska kunna utveckla några effektiva vapen som håller alla lugna i det stora imperiet. Jag har hört att det är oro borta i de östra delarna. Där ska vi låta dem vara först med att bokföra sig så att vi kan beskatta dem utan att några smiter undan. Och de ska få smaka på våra soldaters kontroll.

Vi går till den andra personen i vårt juldrama. Det är Abu Ibrahim. Han är fåraherde vid Herdarnas äng, dvs i Beit Sahour  i Palestina. Abu Ibrahim berättar:

  • Det var en alldeles vanlig kväll. Vi hade samlat ihop fåren för natten och satt och åt en brödbit vid elden. Det hade varit en bra dag. Vi hade fått tillräckligt med mat med oss för att inte behöva känna hunger idag. Det gör vi annars många dagar. Det är ett hårt liv att vara herde. Vi sliter mycket och är ofta ensamma med rovdjuren, det är inte sällan kallt. Vi hade svept mantlarna om oss då plötsligt ett ännu större ljussken omslöt oss. Vi såg en ängel . Vi rös av rädsla, men ängeln sa, var inte rädda. Se jag kommer till er med en stor glädje. 
  • I dag skall ett barn födas som ska bli till glädje och befrielse för hela folket.
  • Förundrade satt vi kring elden och sa till varandra. Kan det verkligen vara så att någon har  sett vårt folks lidande? Och då kom det ännu flera änglar. Och de sjöng himmelskt om fred på jorden. Vi sa: Låt oss gå till Betlehem och se det som Herren har berättat för oss. Vi gav oss iväg, bävande men också med ett svagt spirande hopp i våra sinnen.

Den tredje personen i vårt juldrama är Maria själv. Vi möter henne efter födelsen i stallet. Förlossningen har gått bra. Släktingarna hade skaffat fram den bästa barnmorskan i Betlehem, även om alla gästrum var slut. Det hade varit en ovanligt lätt födsel för att vara en förstagångsföderska, sa barnmorskan. Men vad tänker Maria själv?

  • Det är som om en stor frid har kommit över mig. När jag ser hur lugnt barnet sover i krubban fylls jag av en oerhörd lycka. Josef har varit så stöttande. Oxen och åsnan hjälpte till på sina sätt, jag såg som om förundran växte i deras ögon när barnet gav ifrån sig sitt första ljud. Att ge liv är en helig handling. Det såg jag att de förstod.
  • Nu har precis några herdar varit här. De berättade om änglar och om ett löfte knutet till detta barn, om fred på jorden och befrielse för hela folket. Vad ska jag tro? De verkade helt seriösa och tagna av stundens allvar. Enkelt folk och väldigt rejäla. Kan himmelens änglar verkligen ha kommit med ett budskap också till dem? Var det månne ängeln Gabriel som kom till mig innan jag väntade barn? Vilket mysterium. Jag är förundrad över änglarnas budskap. Det är som om de kommer med hopp. Som vi har längtat efter mera frihet och värdighet! Som vi längtat!

Så kan man leva sig in i julens berättelser och jag hoppas att du också får rum med dina frågor och drömmar under den här julhelgen.

Men Julevangeliet är inte bara fiktion, och Betlehem är inte bara en plats för våra drömmar. Betlehem i dag är en stad som inte firar jul som vanligt. Ingen julgran och inga girlanger, ingen scoutkår som paraderar och spelar säckpipa som brukligt. Betlehem är i sorg och i chock. Omgiven av den illegala apartheidmuren på tre sidor är den ändå en plats av relativ frihet. För bomberna regnar inte över dem. Men det gör de i Gaza. Lydkonungen Herodes motsvarar våra dagars Nethanyahu, säger Mitri Raheb, präst och rektor för en konstakademi i Betlehem. Herodes beordrade mordet på barnen i Betlehem. Nethanyahu beordrar mordet på barnen i Gaza. Men vem är då Hamas i evangeliets berättelser? Det är seloterna, säger Mitri Raheb, seloterna var en motståndsrörelse mot det romerska imperiet som förordade motstånd  med vapenmakt. Jesus tog avstånd från dem. Jesus stod för ickevåldets makt. Den som tager till svärd kan lätt med svärd förgås.

Kan vi våga tro på den fred som änglarna sjunger om och som barnet i krubban förkroppsligar?

Kan vi våga tro på en annan fred än pax romana och pax amerikana?

Medan kejsare Biden och kejsar Putin får alltmera blod på sina händer kämpar den kristna kyrkan i hela världen där det finns människor som lider med sina frågor. Finns det ett alternativ till vapnens tyranni? Och hur kan vi få stopp på krigen och låta vapnen tysta? Hur kan människor bli respekterade i sin rätt och värdighet?

Prästen Munther Isaac, kyrkoherde i Betlehem, byggde denna krubba i sin kyrka och kallade den Christ in the Rubble, Kristus i spillrorna av människors bombade hus och med begravda barn och vuxna i rasmassorna.

Var finns Gud? Gud finns i rasmassorna tillsammans med alla plågade, mördade. Gud finns där skapelsen lider och ropar.

Gud finns där för att vi ska höra det ropet! Och förstå att det kallar på oss. Hela skapelsen som lider och ropar sträcker sig efter Guds folks upprorsarmé med ickevåldets makt, kyrkan som Guds frälsningsarmé. Som ber, hoppas och förlitar sig på Guds makt och inte kejsares!

Gäller det oss? Det är bara du och jag som kan svara på den frågan. Guds solidaritet är det inget tvivel om i kyrkans julberättelser. Men hur är det med vår?

Amen.

Rättvisa, fred och skapelsens integritet

Predikan om samhällsansvar 

21 e Trefaldighet

I dag vill jag predika om Kyrkornas samhällsansvar genom tre ord:

Rättvisa, fred och skapelsens integritet.

Vi har tre texter, en ur GT, en episteltext av Paulus och en evangelietext från Matteus.

Ur GT texten och i samspråk med GT texten lyfter jag ordet rättvisa.

Med Paulustexten lyfter jag ordet fred, och ur evangeliet vill jag utforska Skapelsens integritet.

Ni kanske känner igen orden, de hördes i vår tid först på engelska i Kyrkornas världsråds sammanhang. Justice, Peace and the Integrity of Creation. Det var i Vancouver 1983 som Kyrkornas världsråd kallade kyrkorna i världen till som man sa en konciliär process för rättvisa, fred och skapelsens integritet.

Kyrkor kunde komma samman, inte enbart genom att bli mera överens om dop, nattvard och ämbete utan även genom sitt samhällsansvar. För rättvisa, fred och skapelsens integritet. Det hela utmynnnade bland annat i en stor konferens i Sydkorea där också den katolska kyrkan över världen var delaktig.

De här tre orden gäller fortfarande för Kyrkornas engagemang över världen.

Låt oss stanna vid vart och ett av dem.

RÄTTVISA

Vår text ur Andra Mosebok säger bland annat att du ska inte vränga rätten för den fattige. Fortfarande i dag är det fattiga eller fattiggjorda människor som drar det kortaste strået i världen. Det kyrkorna alltid har värnat om, är att Gud står särskilt nära de som är fattiga. Det märks att Nya testamentet också skrevs bland människor som hade sin horisont som just fattiga. När Jesus lärde ut Fader vår/Vår Fader, så kan man märka att när vi ber Ge oss idag det bröd vi behöver eller Vårt dagliga bröd giv oss i dag i den gamla översättningen, så är horisonten den fattigas perspektiv som måste lösa varje dags behov dag för dag. När kyrkan över världen ber Fader vår ställer vi oss alla i de fattigas skor. Vi ber om vad vi behöver, dag för dag.

Rättvisa är ett krav som väcks ur sådana erfarenheter. Vi ser också i vår stad hur människor letar bland soporna efter sitt dagliga bröd. Vi tänker i dessa dagar ofta på de två miljoner människor som är isolerade i Gaza under beskjutning och vars el, vatten och mat är helt blockerad. De är verkligen fattiggjorda för Gaza har haft blomstrande trädgårdar och ett rikt liv under många perioder av historien. Kravet på rättvisa växer ur sådana erfarenheter.

Rättvisan gäller också främlingar. Texten i andra mosebok säger explicit att en invandrare får du inte förtrycka. Och allt går självfallet tillbaka till början av bibeln där alla människor är skapade till Guds avbild. Din medmänniska, vem hon än är, bär Guds egna anletsdrag. Rättvisan tillhör alla. Eller som biskopen Ambrosius i Milano på 300-talet uttryckte det: Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Hon känner inga rika bara fattiga, som hon föder.

Och andra versen fortsätter: det är inte av ditt eget, som du ger åt den fattiga. Det är en del av hans och hennes eget, som du ger tillbaka. Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. 

FRED

I episteln talar Paulus om att det ska bli jämvikt. Han är välrotad i den judiska traditionen. Så som hebreisktalande judar tilltalar varandra i dag, Shalom.Media i Israel hade observerat att den 85-åriga kvinnan som frigavs ur gisslan härom dagen när hon skildes från sin fångvaktare räckte fram handen och sa Shalom. Hon är  visserligen en gammal fredsaktivist, men både hebreiskan och arabiskan är egentligen genomdränkta av ordet shalom, salaam, på arabiska. Det är en helhet, en balans, en jämvikt som man önskar varandra. Att alla ska ha det bra. Det vill säga motsatsen till de förfärliga krig som människor upplever över jorden idag. Om vi ska söka efter tecken på hopp till den fruktansvärda situation som råder nu kan vi finna den i det arabiska och det hebreiska språket. Gud står i centrum och att önska varandra fred och respekt. Freden och rättvisan hör ihop. Profeterna säger något i stil med att fredens  träd har rättvisan som rötter.

Tänker vi på Ukraina så tänker vi på ett folks rätt till självbestämmande, som hela västvärlden bejakar. Människorna i Ukraina vill ha rätten att vara sig själva utan Rysslands tyranni. Den rätten har de enligt folkrätten, folkens gemensamma regelverk, som på engelska kallas International Law.

Mera splittrat kan inte Kyrkornas fredsbudskap bli än i Ukraina där den rysk-ortodoxa kyrkan står på diktatorns sida, på Putins sida, och så stöder kriget mot sina egna ortodoxa trossyskon i andra delar av Ukraina. Även kyrkor kan gå alldeles vilse och bli Guds motståndare. Så hände under Förintelsen då de flesta tyska kristna stödde en kyrka som dominerades av Hitler och Hitlers rasism. I Ryssland i dag stöder den rysk-ortodoxa kyrkan den ryska rasismen, som sätter en ryss före en ukrainare. Men som Paulus skulle sagt. Här är inte ryss eller ukrainare, alla är ni ett i Kristus.

SKAPELSENS INTEGRITET

Så till sist låt oss stanna vid ordet Skapelsens integritet. Matteus skriver de underbara orden som Jesaja säger om Messias. Han skall förkunna rätten för folken, men inte enbart så. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn ska ge folken hopp.

Skapelsens integritet. Hör du hur trädens rötter kommunicerar med varandra: vi hör ihop? Hör du hur allt levande hör samman, hur människan inte kan leva utan andra arter och medvarelser? Skapelsens integritet. Vi hör samman på ett fantastiskt sätt och inte minst genom det syre som vi tillsammans lever av. 

Gud, som syresätter allt liv, ska inte släcka den tynande lågan. Värna det sköra. Det som är nära att ge upp. Allt sådant och alla våra hopplöshetskänslor sveps in i Guds mantel av syre och ljus som ger världen hopp. Vi finns med i en tillvaro som trots sina många brutala drag innerst ropar på oss med en makt som värnar sårbarhet och skörhet och varje varelses och människas integritet. När ungdomarna tar strid för klimat och biologisk mångfald på vår jord, då har de förstått att innerst i tillvaron kallar den rösten på oss som värnar både det knäckta strået och den tynande lågan. Skapelsens integritet.

Så till vår egen kyrka: välsignat samhällsansvar med rättvisa, fred och skapelsens integritet.

Amen.

Tikkun olam – om att hela världen

Det finns ett underbart uttryck i den judiska traditionen. Tikkun olam. Att hela världen.

När detta skrivs har den svenska ambassaden för några dagar sedan satts i brand i Bagdad. Ett övergrepp mot den diplomatiska frizonen i världen. Bakgrunden är de koranbränningar och skändningar av Koranen som ägt rum i Sverige. Följdverkningarna är stora. Inte bara svenskar i muslimska länder utan överhuvud taget kristna i muslimska länder utsätts för fara och förbinds med det ”kristna” Sveriges handlande. 

I denna situation behöver vi fråga oss: vad kan hela världen? 

Ett nära samarbete mellan olika religiösa företrädare är en viktig del av svaret. Religionsdialog och samarbete mellan trostraditioner som tillsammans skyddar varandras existensform i världen är till stor hjälp. 

Att göra skändningar av heliga skrifter till ett hatbrott är en annan väg att gå. Civil Rights Defenders och många andra menar att den svenska lagstiftningen måste kunna förhindra hatbrott mot muslimer och andra troende grupper. 

Sverige avskaffade hädelselagen i förmodligen god tro att det upplysta sekulariserade samhället skulle göra sådana lagar obsoleta. Men det postsekulära samhället är här med behov av adekvat lagstiftning. 

Samtidigt måste rätten till religionskritik skyddas. Inte minst när religiösa grupper inom judendomen eller kristendomen eller islam använder sin tro för att kränka andra människors rättigheter och livsmöjligheter. De österländska religionsfamiljerna har liknande problem med nationalism på religiös grund. Så samtidigt som vi behöver skydda från skändningar av människors innersta identitet och hatbrott, måste vi värna möjligheten till religionskritik. 

Att bidra till att hela världen är varje människas kallelse.

Tack, Gud, för alla människor som dag efter dag arbetar för freden, rättvisan och jordens välgång. Tack för alla som förstått att vår uppgift som människor är att hela världen.

Anna Karin Hammar

Skogens tio budord The Forest’s Ten Commandments


1. Du skall se skogen som ett lån från framtiden.

You shall see the forest as a loan from the future.

2. Du skall utöva din frihet genom att ta ansvar för skogen som ekosystem.

You shall exercise your freedom by caring for the forest as ecosystem.

3. Du skall respektera den biologiska mångfalden på det att det må gå dig och dina efterkommande väl.

You shall respect biodiversity so that you and your offspring may flourish.

4. Du skall inte utrota arter eller förstöra deras livsmiljöer.

You shall not eradicate species or destroy their habitat.

5. Du skall ha kunskap om skogens värden så att du kan säkerställa dem för framtiden.

You shall learn about the values in the forest so that you can preserve them for the future.

6. Du skall sköta skogen så att den möjliggör kommande generationers tillgång till växter, djur och svampar, kulturmiljöer, friluftsliv och andra värden.

You shall care for the forest so that it allows future generations to have access to plants, animals and fungi, cultural environments, outdoor life and other values.

7. Du skall inte avverka mer skog än att skogens kontinuitet över århundradena bevaras.

You shall not cut down so much wood that the forest’s continual flourishing across the centuries is in danger.

8. Du skall avsätta en stor del av skogen för den biologiska mångfalden vilket också har goda effekter för skogen som kolsänka.

You shall reserve a large portion of the forest for biodiversity which also has good effects for the forest as carbon sink.

9. Du skall respektera urfolket samernas rätt till mark, flyttvägar och bete för renarna.

You shall respect the indigenous Sámi people’s right to land, migration routs and food for their reindeer.

10. Du skall värna din nästas välfärd såsom den skog du brukar.

You shall care for your neighbor’s well as much as for the forest you use.

Professor in Theology Ninna Edgardh, Professor in Forest Ecology Ola Engelmark and thousands of friends in Sweden in a growing movement for the forest.

Letter to the Russian Orthodox Church

Letter of Peace and Justice

H.H. Patriarch of Moscow and All Russia        Lojo, Finland, November 4, 2022

KIRILL

Russian Orthodox Church

(Moscow Patriarchate)

Your Holiness,

we bring you greetings from liturgists, musicians and theologians from all the Nordic countries, gathered in Lojo, Finland, for our 2022 Leitourgia conference with the theme ”East meets West”. 

Most of all we bring you greetings of Peace and Justice as we pray for Peace and Justice  in the war between Russia and Ukraine. Since February 24, 2022 and the Russian invasion of Ukraine, a sovereign and independent state according to international law, we have lived with the grief that two mainly Orthodox countries are experiencing the terror of war. The war has broken the baptismal unity between the believers in the two countries. War crimes have been executed by Russia. The worldwide Church of Christ laments and prays for the deepest bonds between two sister people to be healed. We therefore ask you, your Holiness, to immediately condemn the war and to restore the integrity of the Russian Orthodox Church, to become a witness of Peace and Justice.

During this conference we have reflected upon the words of pope John Paul II in the letter on ecumenism from 1995, Ut unum sint, #54:

”54. The other event which I am pleased to recall is the celebration of the Millennium of the Baptism of Rus’ (988-1988). The Catholic Church, and this Apostolic See in particular, desired to take part in the Jubilee celebrations and also sought to emphasize that the Baptism conferred on Saint Vladimir in Kiev was a key event in the evangelization of the world. The great Slav nations of Eastern Europe owe their faith to this event, as do the peoples living beyond the Ural Mountains and as far as Alaska.

In this perspective an expression which I have frequently employed finds its deepest meaning: the Church must breathe with her two lungs! In the first millennium of the history of Christianity, this expression refers primarily to the relationship between Byzantium and Rome. From the time of the Baptism of Rus’ it comes to have an even wider application: evangelization spread to a much vaster area, so that it now includes the entire Church. If we then consider that the salvific event which took place on the banks of the Dnieper goes back to a time when the Church in the East and the Church in the West were not divided, we understand clearly that the vision of the full communion to be sought is that of unity in legitimate diversity. —-”

When we reflect and pray upon these words, we are well aware of that the commemoration in 1888 was also celebrated in Korsun, Crimea. We pray that unity in diversity may be restored between the East and the West, but also between the East and the East. It is obvious that pope John Paul II recognized the special role of the East in the salvation of the world. Our prayer is that the Churches in the West and in the East may once again become flames of Peace and winds of Justice.

Today the ecological catastrophe, the climate crisis and nuclear weapons, threaten life on Earth. In this situation we need the lung of the East even more for coming into the right relationship to one another, to our Creator and the entire Creation. 

We cannot breath just with one lung. And we cannot breath with violated lungs. We cannot wait for the lungs of the East and the West to breath in harmony again.

We continue to pray with you and for you in this difficult time of the Orthodox Churches in Russia and Ukraine, and in this difficult time of humankind.

In the name of the Triune God,

Participants in the November 1-4, 2022,  Nordic Leitourgia Conference 

”East meets West”  in Lojo, Finland

Rev. Dr. Anna Karin Hammar

Signs of hope?

It is autumn in Sweden. We had our elections on September 11, and the result is far from bringing hope for the future. Sweden is now known for electing a Nazi rooted party welcome in to power. Every fifth person voted for this party, which the two conservative and one former liberal party welcomed and hence made a new government possible. The government is still not in place but we are expecting a difficult time for migrants, minorities, media and the ecological crisis. The principle of 1 % of GNP to the poorest countries among us is fast eroding.

With the war in Ukraine and continued imperialist warfare and threats from Russia, where do we go? With the rise of autoritarianism in the world, to whom do we turn?

Hope spells resistance. For example small social media campaigns putting the name of Holocaust survivor Hédi Fried on the facebook page of Prime Minister candidate Ulf Kristersson to remind him of his promise to her never to give in to a Nazi rooted party. Thousands of people reminded him immediately after the election result was made public.

Small signs of hope is real hope. We pray for creativity to find our way in this new political territory, finding ways of strengthening international law, human rights and the respect for the planetary boundaries of the earth.

Anna Karin Hammar

Common survival and common security

Ukraine War in Common Security Perspective – Seemingly impossible Routes of Liberation.

Anna Karin Hammar at World Forum on Theology and Liberation 2022-06-06

There was a time when Sweden chose to stand in between East and West. A time when Sweden identified with the Non-aligned movement, the so named group of 77 within the UN system.

During the last decades we have seen a different development take place, leaning more towards the United States of America. The final blow to the non-aligned movement from Swedish participation came a couple of weeks ago when Sweden decided to apply for membership in the North Atlantic Treaty Organization, NATO.

What has happened? Sweden has become extremely dependent upon neoliberal economics. And the war in Ukraine, after the invasion and aggression by Russia on a sovereign country, made all the difference. Instead of a peaceful environment Sweden suddenly saw an aggressor at its doorsteps, not to mention Finland who share a 1340 km long frontier with Russia, being also the Northeastern frontier of the European Union.

While not diminishing what is happening in Russia, negatively and positively, with its religiously motivated nationalism called Russkij mir and its courageous priests and University professors who name the war by its correct name and critique the invasion of Ukraine, thereby risking fines and even imprisonment, I will concentrate on a Swedish/Nordic perspective.

The Olof Palme commission during the cold war named Common security for all countries a priority. I believe we are in the same situation today. We need to recognize that rather than having our security in mutual deterrence we have to look again for common security. This is underligned by another famous swede, the young leader Greta Thunberg, who with Fridays for Future protests the inaction regarding Climate Planetary Emergency. Our former Minister of Foreign Affairs, Margot Wallström, joined Greta Thunberg the other day and said we now need a work on Common survival rather than mutual deterrence.

How can these voices be heard again in the Western context and in Sweden? In this Planetary Emergency in which we live, and where the poor and pauperized people in the South and the Indigenous people who are most affected by the climate and the environmental catastrophe, without having contributed very much to its existence, how do we move from war in Ukraine and other places on Earth, to war on the fossileenergybased capitalism, and peace built on Common survival and common security?

Where do we see the signs of hope? And with we I mean the small peacemovement in Sweden, some of the church people and small pockets of Green and socialist party members. There are a few dissenting voices, but not many, in Sweden today.

There is an overwhelming majority within Sweden giving its support including weapons to the courageously fighting Ukraine. Many in Sweden see Putin as a new aggressor with resemblances of Adolf Hitler who led the invasion in other countries for a nationalistic idea giving privilege to the Germans and totally unfriending the Jewish people, making them the OTHER and the scapegoat for the developments since the first world war. We know the result: the Holocaust, with consequences indirectly also for the Palestinian people. While many Swedes see Putin as an aggressor as dangerous as Hitler, they willingly embrace the idea that such an aggressor can only be stopped by military might. Hence NATO becomes the saviour of the day.

Is it possible to look upon the Ukraine war differently without whitewashing the behaviour of Russia and Putin?

Let me try to test an analysis by adopting an analytical tool by the Norwegian peace researcher Johan Galtung. He always identified violence as a spiral of violence dependent upon three different parameters. That is, direct violence, structural violence and cultural violence. If you can imagine an iceberg with its tip above the sea, what is seen of the iceberg is the direct violence. This can be stopped with counterviolence of a direct sort, if you have more sophisticated weapons. But the direct violence is only the tip of the iceberg. Beneath the surface you find the big part of the iceberg, the structural violence. What can be seen as a structural violence in the case of the Ukraine war? I am sure the military-industrial complex is included here. NATO has a responsibility for furthering its structures without taking into account the military threats as seen by Russia. Russia demanded that NATO should halt its move towards the East, but the result was the opposite. The invasion of Russia in Ukraine united many more countries in favour of NATO than before.  NATO has a big responsibility to further peace and common security. Maybe this is an idealistic wish, but NATO do have a a responsibility for the structural violence and for the invisibility of nonviolent and creative resistance.

Ukraine has the right to selfdefence, as I see it, according to international law. It can be compared with Palestine, and the occupation is very similar by Russia and by Israel. But the West is almost silent on Israel while Boycott, Divestments and Sanctions have been embraced against Russia. What is the reason for this difference? I am sad to say, but I think the reason has to do with what Galtung names as cultural violence. Here the violence against other peoples through racism becomes an important expression of cultural violence.The cultural violence in the image of the iceberg can be seen as the see and the air itself, the environment of the iceberg, sea and air, is the cultural climate in which the direct and the structural violence are held in place.

As Christians in Sweden we do not have much power re weapons and direct violence, and the structural violence might also be difficult to counter. But against the cultural violence, making Other people and other species THE Other of the West, we can contribute. We can continue to defend the inherent value of all people and of all species on Earth, in our actions and our message.

We can boycott fossile fuel capitalism and we can vote for those who do so. We can learn and practice nonviolent resistance.

And, of course, we can pray, as we do in our local church Monday through Friday each day at noon for peace with justice on Earth and in Ukraine, thereby refreshing our relationship to the source of all Life and our own calling.

Gemensam överlevnad och gemensam säkerhet

Högtidstal på Nationaldagen 2022 i Öregrund

I dag är det Sveriges nationaldag, den gamla svenska flaggans dag.

I dag är det också Annandag Pingst, den röda dag i kyrkoåret som fick offras för att nationaldagen den 6 juni skulle bli en röd dag. Den dagen har som överskrift: Andens vind över världen.

Vart blåser den goda vinden i dag? Var märker vi den? I Sverige och världen?

Min uppgift blir att leta efter tecken på hopp i en tid som verkar sakna just detta.

Det är en självklarhet i Bibeln att det som livets innersta önskar sin mänsklighet och jord är en framtid och ett hopp.(Jeremia 29:11)

Var hittar vi en framtid och ett hopp i dagens värld?

Det första tecknet på hopp jag vill lyfta fram är att ungdomarna fortfarande protesterar. I fredags hölls en global strejk för att rädda klimatet. Unga människor med Greta Thunberg i spetsen har efter snart 200 demonstrationer och veckor av skolstrejk inte givit upp. De har utrustat sig med den allra främsta forskningens kunskaper och de vet att det finns ett litet fönster på glänt mot förändring som kan rädda livet på jorden. Ännu har vi några år på oss att vända om för att inte ännu större katastrofer ska drabba livet på jorden.

En vän till mig var nyligen i Sydafrika. Där har människorna i staden Johannesburg inte vatten mer än någon kort stund om dagen. Likadant är det med elektriciteten. Klimatförändringarna har gjort livet hårdare tillsammans med den ekonomiska apartheid som fortfarande finns kvar. Inte heller på landsbygden finns vatten till alla och de som kan skaffa vatten får gå långa vägar för att få tag på vatten. I dag lever människor i Sydafrika i klimatförändringarnas frontlinje. Det är redan hos dem ett planetärt nödläge. Här i Sverige är det fortfarande annorlunda även om vi har sommaren 2018 i minne och översvämningarna i fjor.

Hur kan vi finna en framtid och ett hopp?

Det första jag vill säga är det som ungdomarna säger: Lyssna på vetenskapen! Men eftersom många kanske inte läser och inte tar in de rapporter som kommer från IPCC, FN:s klimatpanel, och världsmeterologernas organisation, WMO, med flera, så kanske vi ska säga till varandra i stället: Lyssna på ungdomarna! De visar vägen! De har förstått allvaret i situationen. Och om du inte gör det för din egen skull, så gör det för de ungas skull. Arbeta för en förändring. Hur då, tänker du kanske? Jag skulle vilja säga med små steg i taget. Små steg i riktningen mot ett mera hållbart liv. Biskopen i Linköping, Martin Modéus, som på onsdag deltar i det avgörande valet om vem som ska bli Svenska kyrkans nästa ärkebiskop, han säger så här. Börja med en köttfri dag i veckan. Låt det bli en liten kil in mot ett mera hållbart liv. Om alla ska leva utan hunger får vi max göra av med tvåhundra gram kött i veckan. I Sverige lär genomsnittet vara 700 gram kött i veckan. Så vi har en förbättringspotential. Men börja hellre med små steg som håller än med stora åtaganden som snart är glömda.

En framtid och ett hopp, hur ska vi finna det i denna krigens värld? Vi ber fredsbön varje vardag klockan tolv i Öregrunds kyrka för Ukraina och för alla andra länder i krig och konflikt. Ukraina kommer oss särskilt nära. Vi skickar svenska vapen till kriget, men hur ska vi genom vapen kunna skapa en framtid och ett hopp?

Det tycks mig som att det inte finns någon enkel militär lösning på kriget. I dag är det krigets etthundratredje dag. Hur kan vi vara med att skapa en framtid och ett hopp? Flera i vår kommun tar emot flyktingar från Ukraina. Det är självklart ett sätt att erbjuda människor en framtid och hopp. Men hur går det för alla som är kvar i Ukraina? Jag tänker att någon gång måste vi hitta ett sätt att vrida Rysslands och Ukrainas intressen från krigföring till att söka en gemensam säkerhet. Också Väst och Ryssland måste vända sig från ömsesidig avskräckning till gemensam säkerhet och gemensam överlevnad. Vi kommer inte att klara att ställa om för att rädda jorden från det planetära nödläget genom att fortsätta att bekriga varandra. Vi måste se att det som förenar oss är djupare än det som skiljer oss åt. Gemensam överlevnad i stället för gemensam avskräckning måste bli vårt mantra om vi ska kunna skapa en framtid och hopp tillsammans med alla goda krafter på jorden.

Det finns inga stora tecken på denna omvändelse i dag. Det finns ytterst små tecken av hopp. Präster i Ryssland och i den ryskortodoxa kyrkan som vägrar att ställa sig på anfallskrigets sida. Moskva universitet vars professorer och anställda vägrar att bidra till att dölja sanningen, när hela deras vetenskapliga integritet går ut på att söka sanningen. Ryska soldater som inte vill kriga.

Det finns små, små hopp, inklusive de ickevåldsaktioner som görs av EU genom att sätta stopp för rysk olja och ryska inkomster till kriget. Små, små tecken på hopp. Förakta dem inte. De kan växa och bli fler. Ett tecken på hopp för Sveriges del är att de flesta militära analytiker menar att det inte finns något direkt hot mot Sverige från Ryssland. Men när vi bekämpar angriparen i Ukraina är risken att vi dras med i en våldsspiral som innebär att det är angriparen och inte vi själva som sätter agendan.

Min önskan är att Sveriges regering skall satsa på ett framtidskansli gemensamt för UD, SIDA, SIPRI, Miljödepartementet och Försvarsdepartementet, med många fredsforskare och klimatforskare knutna till sig. Inriktningen ska vara på Gemensam överlevnad och gemensam säkerhet. Bara så kan världen bli beboelig för framtida generationer och bördorna lättas för dem som nu lider. Om vi förlorar blicken för detta, ja då har angriparen vunnit och vi har själva rättat in oss i angriparens logik. I dag på nationaldagen vill jag hylla de kvinnor i Sveriges historia som arbetat för klimat, miljö, nedrustning och fred. Inga Thorsson och Karin Söder, Majbritt Theorin och förstås här i Öregrund Birgitta Dahl – och många andra. Vi måste gå i deras fotspår, inte i Rysslands. Det är mitt budskap denna nationaldag. Följ Inga, Karin, Majbritt och Birgitta – och så Greta förstås. Bara så kan Guds löfte om en framtid och ett hopp få också Sverige som medarbetare.

Ett fyrfaldigt leve för detta Sverige, leve Sverige: hurra, hurra, hurra, hurra.

Anna Karin Hammar