En predikan på Juldagen 

Ett barns födelse och fred på jorden står i centrum denna dag. Ett barn som jag hoppas är ett efterlängtat barn  och en fred som är efterlängtad, som fred ofta är. Det är en vanlig och ändå är det en alldeles särskild födelse. Det är som om hela universum håller andan. Inte bara människor utan också himlens änglar är med, fåren, oxen, åsnan, ja halmen och hela naturen. Barnets födelse är en kosmisk händelse och den gäller hela skapelsen.

Kring det efterlängtade barnet och den efterlängtade freden utspelar sig ett drama med flera personer i rollerna. Låt oss stanna inför några av dem och höra vad de har att berätta om sina upplevelser.

Först Augustus, kejsare i det romerska imperiet.

• Det är så svårt att få ihop pengar till alla de militära utgifterna och till den lyx ett palats kräver. Jag har faktiskt kommit på ett alldeles förträffligt sätt. Jag kommer att låta alla bidra med skatt och då måste vi ha koll på var alla håller hus. Också de underkuvade folken i mitt stora imperium måste bidra. Inte kan vi romare klara den bördan ensam. Nej folk måste inse vem det är som bestämmer. De måste alla bidra till att hålla soldater och vapen i skick. Eftersom jag är en strateg  tänker jag mig att vi ska kunna utveckla några effektiva vapen som håller alla lugna i det stora imperiet. Jag har hört att det är oro borta i de östra delarna. Där ska vi låta dem vara först med att bokföra sig så att vi kan beskatta dem utan att några smiter undan. Och de ska få smaka på våra soldaters kontroll.

Vi går till den andra personen i vårt juldrama. Det är Abu Ibrahim. Han är fåraherde vid Herdarnas äng, dvs i Beit Sahour  i Palestina. Abu Ibrahim berättar:

• Det var en alldeles vanlig kväll. Vi hade samlat ihop fåren för natten och satt och åt en brödbit vid elden. Det hade varit en bra dag. Vi hade fått tillräckligt med mat med oss för att inte behöva känna hunger idag. Det gör vi annars många dagar. Det är ett hårt liv att vara herde. Vi sliter mycket och är ofta ensamma med rovdjuren, det är inte sällan kallt. Vi hade svept mantlarna om oss då plötsligt ett ännu större ljussken omslöt oss. Vi såg en ängel . Vi rös av rädsla, men ängeln sa, var inte rädda. Se jag kommer till er med en stor glädje. 
• I dag skall ett barn födas som ska bli till glädje och befrielse för hela folket.
• Förundrade satt vi kring elden och sa till varandra. Kan det verkligen vara så att någon har  sett vårt folks lidande? Och då kom det ännu flera änglar. Och de sjöng himmelskt om fred på jorden. Vi sa: Låt oss gå till Betlehem och se det som Herren har berättat för oss. Vi gav oss iväg, bävande men också med ett svagt spirande hopp i våra sinnen.

Den tredje personen i vårt juldrama är Maria själv. Vi möter henne efter födelsen i stallet. Förlossningen har gått bra. Släktingarna hade skaffat fram den bästa barnmorskan i Betlehem, även om alla gästrum var slut. Det hade varit en ovanligt lätt födsel för att vara en förstagångsföderska, sa barnmorskan. Men vad tänker Maria själv?

• Det är som om en stor frid har kommit över mig. När jag ser hur lugnt barnet sover i krubban fylls jag av en oerhörd lycka. Josef har varit så stöttande. Oxen och åsnan hjälpte till på sina sätt, jag såg som om förundran växte i deras ögon när barnet gav ifrån sig sitt första ljud. Att ge liv är en helig handling. Det såg jag att de förstod.

• Nu har precis några herdar varit här. De berättade om änglar och om ett löfte knutet till detta barn, om fred på jorden och befrielse för hela folket. Vad ska jag tro? De verkade helt seriösa och tagna av stundens allvar. Enkelt folk och väldigt rejäla. Kan himmelens änglar verkligen ha kommit med ett budskap också till dem? Var det månne ängeln Gabriel som kom till mig innan jag väntade barn? Vilket mysterium. Jag är förundrad över änglarnas budskap. Det är som om de kommer med hopp. Som vi har längtat efter mera frihet och värdighet! Som vi längtat!

Så kan man leva sig in i julens berättelser och jag hoppas att du också får rum med dina frågor och drömmar under den här julhelgen.

Men Julevangeliet är inte bara fiktion, och Betlehem är inte bara en plats för våra drömmar. Betlehem i dag är en stad som inte firar jul som vanligt. Ingen julgran och inga girlanger, ingen scoutkår som paraderar och spelar säckpipa som brukligt. Betlehem är i sorg och i chock. Omgiven av den illegala apartheidmuren på tre sidor är den ändå en plats av relativ frihet. För bomberna regnar inte över dem. Men det gör de i Gaza. Lydkonungen Herodes motsvarar våra dagars Nethanyahu, säger Mitri Raheb, präst och rektor för en konstakademi i Betlehem. Herodes beordrade mordet på barnen i Betlehem. Nethanyahu beordrar mordet på barnen i Gaza. Men vem är då Hamas i evangeliets berättelser? Det är seloterna, säger Mitri Raheb, seloterna var en motståndsrörelse mot det romerska imperiet som förordade motstånd  med vapenmakt. Jesus tog avstånd från dem. Jesus stod för ickevåldets makt. Den som tager till svärd kan lätt med svärd förgås.

Kan vi våga tro på den fred som änglarna sjunger om och som barnet i krubban förkroppsligar?

Kan vi våga tro på en annan fred än pax romana och pax amerikana?

Medan kejsare Biden och kejsar Putin får alltmera blod på sina händer kämpar den kristna kyrkan i hela världen där det finns människor som lider med sina frågor. Finns det ett alternativ till vapnens tyranni? Och hur kan vi få stopp på krigen och låta vapnen tysta? Hur kan människor bli respekterade i sin rätt och värdighet?

Prästen Munther Isaac, kyrkoherde i Betlehem, byggde denna krubba i sin kyrka och kallade den Christ in the Rubble, Kristus i spillrorna av människors bombade hus och med begravda barn och vuxna i rasmassorna.

Var finns Gud? Gud finns i rasmassorna tillsammans med alla plågade, mördade. Gud finns där skapelsen lider och ropar.

Gud finns där för att vi ska höra det ropet! Och förstå att det kallar på oss. Hela skapelsen som lider och ropar sträcker sig efter Guds folks upprorsarmé med ickevåldets makt, kyrkan som Guds frälsningsarmé. Som ber, hoppas och förlitar sig på Guds makt och inte kejsares!

Gäller det oss? Det är bara du och jag som kan svara på den frågan. Guds solidaritet är det inget tvivel om i kyrkans julberättelser. Men hur är det med vår?

Amen.