Smaken av tingen inifrån

Vi har i veckan firat tjugoårsdagen av kärlekens första ögonkast mellan oss. Veckor av förberedelser och matlagning och bakning har kulminerat i en stor festdag, Martadagen, den 27 juli.

Det började med att solen lyste över oss när vi i en nedcabbad Saab kördes till morgonmässan i Öregrunds kyrka. Redan då började vänkretsen samlas och banden mellan oss många systrar i tro och solidaritet stärktes av att bryta brödet och dela vinet, för världen utgjutet.

Att fira en tjugoårig lesbisk kärlek tillsammans med välsignelse från kanske en av världens mest progressiva kyrkor är nåd. Vi tände våra förbönsljus i det smidda skepp som finns i Öregrunds kyrka med önskan om fred och kärlek i hela världen och med stor tacksamhet för vad tjugo års snirkliga vägar och stigar lett oss fram till.

Det finns anledning att önska HBTQ-personer i hela världen den frihet som vi upplever i Sverige. Ändå är minnet av Orlando och Nice inte långt borta och med minnena hoten mot vår frihet och en förvänd livssyn och gudstro. Som om Gud ville någonting annat än människors fulla frihet att vara sig själva. Ett träd prisar Gud bäst genom att vara ett träd. En människa prisar Gud bäst genom att i full utsträckning vara människa.

Jag är stolt präst i en kyrka som leds av en ärkebiskop och flera biskopar som vägrar att göra skillnad på människor. Som förstår att Gud är större än mänskligt revirtänkande. Det är gott att tillhöra en kyrka som bekänner att Gud är hela världens Gud. Rakt genom allt skär destruktionens livsförnekelse. Vi kan inte glömma krigsindustrin och girighetens osunda strukturer. Men Gud är större. Trons, hoppets och kärlekens Gud övervinner till slut allt.

I allt kan vi känna smaken av tingen inifrån. Vi vet med vår känslighet vad som är av Gud och inte. Gud själv har blivit människa och uppfyllt det mänskliga livet inifrån med sin överflödande generositet.

Mänsklig kärlek är en gudagåva. Vår tjugoåriga festdag avslutades helt oväntat med att himlen över Öregrund exploderade i ett fantastiskt fyrverkeri. Någon mer firade och hade av alla gäster önskat en fyrverkeripjäs som förgyllde också vår sommarnatt på Societetshusets trappa. Där satt vi på första parkett för ett fyrverkeri som fyllde himlen ovanför havet. Vi satt tillsammans vid randen av havet och himlen, vi alla barfotabarn i livet som erfarit och erfar att vi är så oändligt mycket mera älskade än vi någonsin kunde eller kan förstå.

Det kändes som om vi var med om vinundret i Kana, då Kristus överraskade med oändliga mängder av bröllopsglädje när vinet höll på att ta slut. Smaken av ett överflöd av älskande generositet. Jag tror att det finns en enda källa till denna kärlekens generositet i världen. Den förenar alla människor och allt levande med varandra. Gud är inte bara stor. Gud är så oändligt mycket större.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Utøya i mitt hjärta

I dag vaknade jag till en fantastiskt fin uppvaktning på Magdalenas namnsdag. Jag heter Magdalena även om jag inte använt det namnet för mer än tidiga tidningsreportage i ungdomen. Så småningom har jag lärt mg att uppskatta det starka ledarskap som Maria Magdalena utövar i den tidiga kyrkan. Hon kallas inte för inte för apostlarnas apostel. Hon hörde till de kvinnor som först fick gå med livets budskap, uppståndelsens budskap.

Ungdomarna på Utøya som miste livet för fem år sedan hade alla valt att kämpa för livet, för fred och rättvisa. De hade förstått att i våra samhällen i dag måste det inte bara kyrka utan också politik till för att forma samhällen som står på livets sida. Jag hade själv inte riktigt den insikten i deras ålder utan har vaknat politiskt, steg för steg.

Härom dagen hade jag en underbar upplevelse. Jag besökte Ekan, ett konsthantverkscentrum i en sjöbod under sommarmånaderna i Öregrund. Några av de konstnärliga kvinnorna hade fyllt en urholkad trädstam med de fagraste sommarblommor. Det var morgonen efter det förfärliga terrordådet i Nice, på sätt och vis så likt massmördandet på Utøya, fast nu riktat mot barnfamiljer och nationaldagsfirande medborgare. Jag kände djupt inom mig de kontraster som valde antingen terrorn och destruktionen eller livet och kreativiteten.

Politik får inte förhärdas. Den behöver ett varmt och levande flöde till konsten, kulturen, kyrkan, trons och kärlekens olika språk. När jag tänker lite mera dikotomt tänker jag att det är självklart så att kvinnorna förvaltar livet och kreativiteten. Maria Magdalena är inte ensam utan omgärdas i dag av miljontals systrar som ännu en dag tar ställning för livet i sina familjer och samhällen.  Det nya med Jesus var kanske att en man med anspråk på att vara uttryck för Livets källa bars av de värderingarna. Därför behövs kyrkan. Därför behövs ungdomarna på Utøya, både de som dog och de som lever i dag. För att visa att kärlek, rättvisa och ett gott liv för alla är ett uppdrag för både kvinnor och män, unga och äldre.

Varje dag kan vi välja mellan livet och döden, mellan kreativiteten och destruktionen. Så välj då livet!

 

 

Anna Karin Hammar