Common survival and common security

Ukraine War in Common Security Perspective – Seemingly impossible Routes of Liberation.

Anna Karin Hammar at World Forum on Theology and Liberation 2022-06-06

There was a time when Sweden chose to stand in between East and West. A time when Sweden identified with the Non-aligned movement, the so named group of 77 within the UN system.

During the last decades we have seen a different development take place, leaning more towards the United States of America. The final blow to the non-aligned movement from Swedish participation came a couple of weeks ago when Sweden decided to apply for membership in the North Atlantic Treaty Organization, NATO.

What has happened? Sweden has become extremely dependent upon neoliberal economics. And the war in Ukraine, after the invasion and aggression by Russia on a sovereign country, made all the difference. Instead of a peaceful environment Sweden suddenly saw an aggressor at its doorsteps, not to mention Finland who share a 1340 km long frontier with Russia, being also the Northeastern frontier of the European Union.

While not diminishing what is happening in Russia, negatively and positively, with its religiously motivated nationalism called Russkij mir and its courageous priests and University professors who name the war by its correct name and critique the invasion of Ukraine, thereby risking fines and even imprisonment, I will concentrate on a Swedish/Nordic perspective.

The Olof Palme commission during the cold war named Common security for all countries a priority. I believe we are in the same situation today. We need to recognize that rather than having our security in mutual deterrence we have to look again for common security. This is underligned by another famous swede, the young leader Greta Thunberg, who with Fridays for Future protests the inaction regarding Climate Planetary Emergency. Our former Minister of Foreign Affairs, Margot Wallström, joined Greta Thunberg the other day and said we now need a work on Common survival rather than mutual deterrence.

How can these voices be heard again in the Western context and in Sweden? In this Planetary Emergency in which we live, and where the poor and pauperized people in the South and the Indigenous people who are most affected by the climate and the environmental catastrophe, without having contributed very much to its existence, how do we move from war in Ukraine and other places on Earth, to war on the fossileenergybased capitalism, and peace built on Common survival and common security?

Where do we see the signs of hope? And with we I mean the small peacemovement in Sweden, some of the church people and small pockets of Green and socialist party members. There are a few dissenting voices, but not many, in Sweden today.

There is an overwhelming majority within Sweden giving its support including weapons to the courageously fighting Ukraine. Many in Sweden see Putin as a new aggressor with resemblances of Adolf Hitler who led the invasion in other countries for a nationalistic idea giving privilege to the Germans and totally unfriending the Jewish people, making them the OTHER and the scapegoat for the developments since the first world war. We know the result: the Holocaust, with consequences indirectly also for the Palestinian people. While many Swedes see Putin as an aggressor as dangerous as Hitler, they willingly embrace the idea that such an aggressor can only be stopped by military might. Hence NATO becomes the saviour of the day.

Is it possible to look upon the Ukraine war differently without whitewashing the behaviour of Russia and Putin?

Let me try to test an analysis by adopting an analytical tool by the Norwegian peace researcher Johan Galtung. He always identified violence as a spiral of violence dependent upon three different parameters. That is, direct violence, structural violence and cultural violence. If you can imagine an iceberg with its tip above the sea, what is seen of the iceberg is the direct violence. This can be stopped with counterviolence of a direct sort, if you have more sophisticated weapons. But the direct violence is only the tip of the iceberg. Beneath the surface you find the big part of the iceberg, the structural violence. What can be seen as a structural violence in the case of the Ukraine war? I am sure the military-industrial complex is included here. NATO has a responsibility for furthering its structures without taking into account the military threats as seen by Russia. Russia demanded that NATO should halt its move towards the East, but the result was the opposite. The invasion of Russia in Ukraine united many more countries in favour of NATO than before.  NATO has a big responsibility to further peace and common security. Maybe this is an idealistic wish, but NATO do have a a responsibility for the structural violence and for the invisibility of nonviolent and creative resistance.

Ukraine has the right to selfdefence, as I see it, according to international law. It can be compared with Palestine, and the occupation is very similar by Russia and by Israel. But the West is almost silent on Israel while Boycott, Divestments and Sanctions have been embraced against Russia. What is the reason for this difference? I am sad to say, but I think the reason has to do with what Galtung names as cultural violence. Here the violence against other peoples through racism becomes an important expression of cultural violence.The cultural violence in the image of the iceberg can be seen as the see and the air itself, the environment of the iceberg, sea and air, is the cultural climate in which the direct and the structural violence are held in place.

As Christians in Sweden we do not have much power re weapons and direct violence, and the structural violence might also be difficult to counter. But against the cultural violence, making Other people and other species THE Other of the West, we can contribute. We can continue to defend the inherent value of all people and of all species on Earth, in our actions and our message.

We can boycott fossile fuel capitalism and we can vote for those who do so. We can learn and practice nonviolent resistance.

And, of course, we can pray, as we do in our local church Monday through Friday each day at noon for peace with justice on Earth and in Ukraine, thereby refreshing our relationship to the source of all Life and our own calling.

Gemensam överlevnad och gemensam säkerhet

Högtidstal på Nationaldagen 2022 i Öregrund

I dag är det Sveriges nationaldag, den gamla svenska flaggans dag.

I dag är det också Annandag Pingst, den röda dag i kyrkoåret som fick offras för att nationaldagen den 6 juni skulle bli en röd dag. Den dagen har som överskrift: Andens vind över världen.

Vart blåser den goda vinden i dag? Var märker vi den? I Sverige och världen?

Min uppgift blir att leta efter tecken på hopp i en tid som verkar sakna just detta.

Det är en självklarhet i Bibeln att det som livets innersta önskar sin mänsklighet och jord är en framtid och ett hopp.(Jeremia 29:11)

Var hittar vi en framtid och ett hopp i dagens värld?

Det första tecknet på hopp jag vill lyfta fram är att ungdomarna fortfarande protesterar. I fredags hölls en global strejk för att rädda klimatet. Unga människor med Greta Thunberg i spetsen har efter snart 200 demonstrationer och veckor av skolstrejk inte givit upp. De har utrustat sig med den allra främsta forskningens kunskaper och de vet att det finns ett litet fönster på glänt mot förändring som kan rädda livet på jorden. Ännu har vi några år på oss att vända om för att inte ännu större katastrofer ska drabba livet på jorden.

En vän till mig var nyligen i Sydafrika. Där har människorna i staden Johannesburg inte vatten mer än någon kort stund om dagen. Likadant är det med elektriciteten. Klimatförändringarna har gjort livet hårdare tillsammans med den ekonomiska apartheid som fortfarande finns kvar. Inte heller på landsbygden finns vatten till alla och de som kan skaffa vatten får gå långa vägar för att få tag på vatten. I dag lever människor i Sydafrika i klimatförändringarnas frontlinje. Det är redan hos dem ett planetärt nödläge. Här i Sverige är det fortfarande annorlunda även om vi har sommaren 2018 i minne och översvämningarna i fjor.

Hur kan vi finna en framtid och ett hopp?

Det första jag vill säga är det som ungdomarna säger: Lyssna på vetenskapen! Men eftersom många kanske inte läser och inte tar in de rapporter som kommer från IPCC, FN:s klimatpanel, och världsmeterologernas organisation, WMO, med flera, så kanske vi ska säga till varandra i stället: Lyssna på ungdomarna! De visar vägen! De har förstått allvaret i situationen. Och om du inte gör det för din egen skull, så gör det för de ungas skull. Arbeta för en förändring. Hur då, tänker du kanske? Jag skulle vilja säga med små steg i taget. Små steg i riktningen mot ett mera hållbart liv. Biskopen i Linköping, Martin Modéus, som på onsdag deltar i det avgörande valet om vem som ska bli Svenska kyrkans nästa ärkebiskop, han säger så här. Börja med en köttfri dag i veckan. Låt det bli en liten kil in mot ett mera hållbart liv. Om alla ska leva utan hunger får vi max göra av med tvåhundra gram kött i veckan. I Sverige lär genomsnittet vara 700 gram kött i veckan. Så vi har en förbättringspotential. Men börja hellre med små steg som håller än med stora åtaganden som snart är glömda.

En framtid och ett hopp, hur ska vi finna det i denna krigens värld? Vi ber fredsbön varje vardag klockan tolv i Öregrunds kyrka för Ukraina och för alla andra länder i krig och konflikt. Ukraina kommer oss särskilt nära. Vi skickar svenska vapen till kriget, men hur ska vi genom vapen kunna skapa en framtid och ett hopp?

Det tycks mig som att det inte finns någon enkel militär lösning på kriget. I dag är det krigets etthundratredje dag. Hur kan vi vara med att skapa en framtid och ett hopp? Flera i vår kommun tar emot flyktingar från Ukraina. Det är självklart ett sätt att erbjuda människor en framtid och hopp. Men hur går det för alla som är kvar i Ukraina? Jag tänker att någon gång måste vi hitta ett sätt att vrida Rysslands och Ukrainas intressen från krigföring till att söka en gemensam säkerhet. Också Väst och Ryssland måste vända sig från ömsesidig avskräckning till gemensam säkerhet och gemensam överlevnad. Vi kommer inte att klara att ställa om för att rädda jorden från det planetära nödläget genom att fortsätta att bekriga varandra. Vi måste se att det som förenar oss är djupare än det som skiljer oss åt. Gemensam överlevnad i stället för gemensam avskräckning måste bli vårt mantra om vi ska kunna skapa en framtid och hopp tillsammans med alla goda krafter på jorden.

Det finns inga stora tecken på denna omvändelse i dag. Det finns ytterst små tecken av hopp. Präster i Ryssland och i den ryskortodoxa kyrkan som vägrar att ställa sig på anfallskrigets sida. Moskva universitet vars professorer och anställda vägrar att bidra till att dölja sanningen, när hela deras vetenskapliga integritet går ut på att söka sanningen. Ryska soldater som inte vill kriga.

Det finns små, små hopp, inklusive de ickevåldsaktioner som görs av EU genom att sätta stopp för rysk olja och ryska inkomster till kriget. Små, små tecken på hopp. Förakta dem inte. De kan växa och bli fler. Ett tecken på hopp för Sveriges del är att de flesta militära analytiker menar att det inte finns något direkt hot mot Sverige från Ryssland. Men när vi bekämpar angriparen i Ukraina är risken att vi dras med i en våldsspiral som innebär att det är angriparen och inte vi själva som sätter agendan.

Min önskan är att Sveriges regering skall satsa på ett framtidskansli gemensamt för UD, SIDA, SIPRI, Miljödepartementet och Försvarsdepartementet, med många fredsforskare och klimatforskare knutna till sig. Inriktningen ska vara på Gemensam överlevnad och gemensam säkerhet. Bara så kan världen bli beboelig för framtida generationer och bördorna lättas för dem som nu lider. Om vi förlorar blicken för detta, ja då har angriparen vunnit och vi har själva rättat in oss i angriparens logik. I dag på nationaldagen vill jag hylla de kvinnor i Sveriges historia som arbetat för klimat, miljö, nedrustning och fred. Inga Thorsson och Karin Söder, Majbritt Theorin och förstås här i Öregrund Birgitta Dahl – och många andra. Vi måste gå i deras fotspår, inte i Rysslands. Det är mitt budskap denna nationaldag. Följ Inga, Karin, Majbritt och Birgitta – och så Greta förstås. Bara så kan Guds löfte om en framtid och ett hopp få också Sverige som medarbetare.

Ett fyrfaldigt leve för detta Sverige, leve Sverige: hurra, hurra, hurra, hurra.

Anna Karin Hammar

Gospodi pomiluj

Torsdagen den 24 februari invaderade Rysslands militära enheter den fria, självständiga och oberoende staten Ukraina. Sedan dess har världen delats i få – men mäktiga som Kina – länder som stöder Putin och den absoluta majoriteten av länder som inte gör det. Två miljoner flyktingar räknar FN med och Polen har öppnat sin famn för de allra flesta. Det modiga ukrainska folket gör motstånd under stora umbäranden.

Gospodi pomiluj, Herre, förbarma dig.

I kyrkorna runt världen pågår fredsbönen för Ukraina och för ett stopp på alla krig.

Personligen upplever jag stundtals stor rädsla över vad som övergår världen.

Bön om fred

Heliga Treenighet,

Du livets och fredens källa,

Hör våra rop om ett eld upphör för krigen på jorden!

Vi ropar med Ukrainas folk om vapenvila, om fred och frihet, om respekt för liv och land.

Vi ber med Rysslands folk om att få leva i frihet och ömsesidig respekt.

Vi ropar med alla folk vars liv förstörs i krig och konflikt.

Vi ber särskilt för att kyrkans ledare ska kunna spela en roll för att krig upphör. Vi ber för Kyrkornas världsråds generalsekreterare, den ortodoxe prästen Ioan Sauca. Vi ber för påven Franciskus i Rom. Vi ber för den ekumeniska patriarken Bartholomeus i Konstantinopel. Vi ber för patriarken Kirill i Moskva. Vi ber för vår egen ärkebiskop Antje.

Vi ber för Ukrainas president Zelenskyj.

Vi ber för alla modiga kyrkliga och religiösa ledare i Ukraina, särskilt för metropoliten  Onufry av Kiev och hela Ukraina,  i den ortodoxa kyrkan i Ukraina som lyder under Moskvapatriarkatet.

Vi ber för alla som drabbas av krigets angrepp, för barnen, kvinnorna, männen. Vi tackar för Ukrainas mod och motståndskraft mot angriparen.

Vi ber för alla som flytt och flyr.

Vi ber för familjerna till de ryska soldaterna, för alla som i Ryssland modigt protesterar mot kriget. 

Vi ber för Putin att du ska rädda hans själ och visa honom en väg att låta avsluta kriget.

Förbarma dig över alla som lider och hjälp alla som kan lindra nöd att göra så. Hjälp oss alla att finna vägar till solidaritet.

Du som är vägen, sanningen och livet, hjälp oss att finna vägen till fred, vara lyhörda för sanningen och värna livet på jorden. 

Amen

i förtröstan på alla goda krafters samverkan!

Anna Karin Hammar

Ett jubileum värt att fira

I går var en fantastisk dag. Min kära och jag firade tjugo år efter kärlekens mässa i Uppsala domkyrka, då vårt partnerskap, stadfäst några timmar tidigare på tingsrätten, bekräftades, och vi gav våra löften om att älska varandra i sorg och glädje, vrede och vanmakt, tills döden skiljer oss åt. Vi tittade på gamla kort från bröllopet och mindes de som var med och särskilt dem som har dött under de här tjugo åren. Att få leva och lära tillsammans är nåd.

I dag är det ett litet mindre jubileum, men viktigt nog. Det är på dagen trettiosex år sedan jag slutade att röka. Fortfarande ser jag mig som en fd rökare och jag vågar mig inte på några festcigarrer eller festcigaretter. Inte heller den läckra vattenpipan som lockat mig så många gånger i Jerusalem. Men jag minns kraften som plötsligt kom inom mig efter månader av mycken rökning och osunt liv efter en sorg. Min närmaste sa då till mig: men vad vill du med ditt liv, Anna Karin? Plötsligt stod det klart för mig att gå ner mig var det sista jag ville. Där och då togs beslutet. Jag repeterade det dag för dag, vecka för vecka och så småningom månad efter månad. Förstärkte min känsla av välbehag med att berömma mig själv för att allting nu doftade så rent och friskt omkring mig. Och här står jag trettiosex år senare, tacksam för att jag hittade den starka livsviljan inom mig.

Jag har lärt mig att be bönen av Ignatius av Loyola som börjar: Take Lord and receive, all my Liberty, all my Understanding, my Memory, all I have and possess, and my entire WILL…. Bönen om överlåtelse av alla mina förmågor och mina tillgångar och ägodelar till den Gud som vill världens helande är min praxis. Jag har med åren förstått att jag har en stark vilja. Att då få överlåta den till själva Skaparen dag efter dag och låta stämma min viljas klaviatur hos den främsta av pianostämmare, det är också nåd.  

Tro är att vilja detsamma som Jesus, vilja det som han uppfattade som Guds vilja: fredens väg för människor och hela skapelsen genom ickevåld och rättvisa. Så skriver min bror KG i den nyutgivna Lilla Fredsboken. (Verbum förlag).

Den ignatianska spiritualiteten har en väldigt positiv syn på människans själsförmögenheter. Och att de kan kalibreras tillsammans med Kristus. Människans djupaste vilja och Guds vilja sammanfaller oftast. Att få fatt i sin djupaste vilja är ofta det som är själva grejen. Det är förvånansvärt ofta som vi kan hålla oss på ytliga plan, förströdda och ideligen störda i vår inre djupare reflektion. Att be är att öppna sig för en djupare kommunikation. 

I den ignatianska spiritualiteten ingår en daglig reflektion över dagen som varit. Vad drog mig till livskällan? Vad ledde åt andra hållet? Att unna sig en sådan tillbakablick på dagen kan göra verklig skillnad.

Min djupaste vilja är min bästa vän. Släkt med det Jesus vill, och öppen för att låta sig formas tillsammans. 

Så tänker jag efter en kort reflektion över trettiosex rökfria år.

Anna Karin Hammar

Folkrätten visar vägen

I veckan samlades kyrkomötet i Svenska kyrkan med sina 251 ledamöter. Alla var inte närvarande men i en för mig viktig fråga röstade 127 ledamöter ja till förslaget, 103 röstade nej, och sex avstod från att rösta. Jag tänker på Daniel Tisells tilläggsyrkande framfört i plenum som blev ett alternativ till min, Daniels, Lisa Tegbys och Roberth Krantz motion 2021:27 som utskottet inte ville stödja. Vi hade bett om en granskning som skulle göras i Svenska kyrkan av huruvida folkrättens regler om apartheid var tillämpliga i Israel och Palestina. Utskottet menade att så stora frågor ska behandlas i större sammanhang som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Daniel fattade galoppen och lade därför fram följande text som också blev kyrkomötets beslut:

Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. 

När jag allra sist talade i plenum sa jag ungefär så här:

Ordförande,

Jag tycker att Daniel Tisell argumenterar så väl att jag gärna vill yrka bifall till hans tilläggsyrkande.

Och så vill jag dröja vid folkrätten.

Varför är den så viktig som grund för världsordningen.

Det har små länder som Sverige alltid vetat. Det är för att alternativet är den starkes rätt. Alternativet är maktmissbruk och att makt är rätt.

Svenska kyrkan håller på folkrätten som grund eftersom den är opartisk. Den tar inte ställning för den ene mot den andre utan ger en opartisk grund att döma utifrån.

Det är viktigt att folkrätten tillämpas lika för alla.

Därför förordar vi en omdömesgill granskning av folkrättens tillämpning även med avseende på apartheid.

Vad är apartheid? Det är ett folkrättsbrott som bryter mot FNs apartheidkonvention. Det bryter också mot Romstadgan och klassas där som ett brott mot mänskligheten. Det innebär att det är ett brott där vi känner att vi drabbas alla som mänsklighet. Det innebär att vi alla trampas på när någon trampas på. Det innebär att vi alla har ansvar att gripa in.

Vi vet från vår försoningsprocess med det samiska folket att första steget alltid är att tala sanning om det som har hänt och som händer. Utan sanning och adekvat reaktion på sanningen kan övergrepp aldrig försonas.

Att tala sanning gynnar inte bara palestinier och palestinska kristna. Att tala sanning gynnar också  israeliska judar som vill kunna leva i frihet och stolthet i sitt land.

Inte bara palestinska kristna vädjar till oss att ta apartheid på allvar.

Också israeliska organisationer för mänskliga rättighet som B’Tselem vädjar om detsamma. 

****

Sedan hann jag inte längre för mina tre minuter var slut. Röstningen skedde dagen därpå, den 23 november 2021, och resultatet blev till vår favör som ville gå en folkrättslinje.

Efter beslutet har bland annat Judiska Centralrådet och många av biskoparna beklagat beslutet. Även ärkebiskopen har tvekat med sitt stöd till att granska apartheid, men i övrigt betonat vikten av att folkrätten får visa vägen i internationella konflikter.

En av mina vänner i JIPF, Judar för Israelisk Palestinsk Fred, frågade mig i kväll: Anna Karin, varför ger de upp så lätt? Jag svarade så gott jag kunde och sade att det har med kyrkans arv av antisemitism att göra, att de blir rädda för och rädda om den judiska gemenskapen. Att de kanske inte på allvar har studerat The Jerusalem Declaration on Antisemitism och att de i valet mellan människor långt borta e(t.ex. palestinierna och de palestinska kristna) väljer de nära relationerna.

Min egen erfarenhet av hot är inte helt ringa. För mig är det tryggare med människor som vågar gå mot strömmen och lyssnar noga till alla människor utifrån en grundläggande känsla för rättvisa och omsorg om alla.

Den som har rent mjöl i påsen brukar inte frukta att granskas. Domen kan ju bli: frikänd.


Anna Karin Hammar

Klimaträttvisa

I går vandrade hundratusentalet människor på Glasgows gator – för klimaträttvisa. COP26 pågår mellan den 1-12 november och är redan en besvikelse för de unga med Greta i spetsen och ett svagt hopp för dem som följt klimatförhandlingar länge. Kanske håller verkligheten på att ta sig in i allt fler regeringar?

Självfallet måste det globala Nord gå före och leda omställningen till fossilfritt samhälle. Kruxet är att det måste ske i snabbare takt än nu om 1,5 gradersmålet ska kunna hållas. Det behövs klimaträttvisa mellan det globala Nord och det globala Syd, mellan olika generationer och inom våra samhällen. Och det fossilfria samhället måste fram snabbt. Senast om åtta-nio år.

Därför förstår jag inte vissa partiers vurm för kärnkraft. Den ger ju resultat först om trettio år. Jag tycker mig ana den vilseledande tonen i sådana förslag. Även om kärnkraftslobbyn har sin del i att vilseleda intas nog förstaplatsen i den grenen av Saudiarabien som lobbar för att få bort upphörandet med fossila bränslen ur klimatmötets texter. Jag tror att islams Profet kraftfullt protesterar. En religiös världstradition som islam kan bjuda motstånd mot missbruk av jorden och Guds gåvor. Dock har Saudiarabien redan förvrängt budskapet mer än en gång för att passa det godtycke som härskarna tror att de gynnas av. Det är tankeväckande att en trostradition måste först oskadliggöras för att de handlingar som inte borde sett dagens ljus ska kunna ta sig fram.

I dag är det i den kristna tradition jag tillhör Alla själars dag. De döda, som lever för Gud, deltar i Kristi förbön för jorden. Så är min tro. Tillsammans med helgon och andra ”living-dead” hejar de på den mänsklighet som håller på att upptäcka sitt eget bästa. Jag är tacksam för kyrkans tro att den osynliga världen omsluter den synliga. Det är som om en kör av otaliga stämmor sjunger: Ge jorden omsorg, älskade mänsklighet! Ge jorden omsorg, och du och dina barn och barnbarn ska få leva. Ja, tillsammans med alla röster för fred, rättvisa och en älskad Skapelse, låt oss sjunga en ny, jublande sång!

Anna Karin Hammar

Är det Apartheid?


  • Du käraste gamla olivträd, vad säger du om apartheid anklagelserna som duggar tätt över Israel? Du vet ju att jag och flera andra har motionerat i Svenska kyrkans kyrkomöte om att låta granska det som sker utifrån folkrätten.
  • Än så länge har jag fått stå fredad, här på lite skyddad plats i det heliga landet. Jag oroar mig förstås, men jag föreslår att du vänder dig till Kristus själv, som föddes och växte upp som palestinsk jude på denna mark, och som har insikter som inte jag har. Det enda jag vet är att vi som träd behöver mycket vatten och att våra rötter kan gå djupt. Var aldrig rädd att gå på djupet, det är mitt råd, och glöm inte att tala med Kristus, trädens och människornas ursprung och framtid.
  • Tack, kära olivträd, du är klok och det är klart att jag ska vända mig till Jesus Kristus, hen som stigit ned till jordens hjärta.
  • Kristus, du som känner oss alla inifrån och ut och utifrån och in, vad är ditt råd till mig som bekymrar mig för utvecklingen i världen och inte minst i Israel/Palestina.
  • Det är bra att du engagerar dig, Anna Karin, världens framtid behöver många händer som arbetar för rättvisa och fred, och tungor som tar till orda för att få fram sanningen. Glöm dock aldrig att det finns en stillhet i stormens öga, en rastplats under kampen för rättfärdighet, där vi alla är tillsammans i det gudomliga mysteriet. Vi är sammantvinnande med otaliga band av samhörighet, människor och träd, jordens lungor. Bara när vi har kontakt med hur vi alla hör samman, kan vi också kritisera åtskillnaden, apartheid.
  • Det är så sorgligt, Kristus, när du föddes som människa i Palestina, då var folket förenat under trycket från den romerska ockupationen. Nu är folket splittrat, i bland annat judar och palestinier, som genom historiens händelser har blivit mera av varandras stötesten än välsignelse. Hur mycket är du egentligen delaktig av den historia som ristats in i människornas sinnen?
  • Jag är närvarande, Anna Karin, i det som sker med människor under historiens gång, men jag är ofta lika maktlös som den maktlösaste av människor. I Auschwitz gaskamrar var det outhärdligt, och jag lovprisar de judiska fångar som skötte ugnarna att de ofta gav dem som dog ett slut med de judiska bönerna som det sista som uttalades över utlämnade kroppar. En värdighet mitt i den brutalaste förnedring.
  • Ja, Kristus, det är gott att du var närvarande om än maktlös i Förintelsen. Ur ett mänskligt perspektiv är det inte underligt att nationalismen växte sig stark hos många och världens länder tummade både på sanningen och på rättvisan när staten Israel bildades. Men vad säger Du Kristus om de anklagelser om fördrivning och nu apartheid som kommer från det palestinska folket och dem som är i solidaritet, som israeliska MR-organisationer med flera. Är det rimliga anklagelser mot en regering som har bakgrund och rottrådar i kanske världens största mänskliga katastrof?
  • Anna Karin, alla människor hör samman. Nationalismerna är bara ett stadium i världens utveckling och just nu ser vi dess avigsidor då världen är splittrad inför vad som behöver göras inför klimatkrisen och det planetära nödläget. Nationalismen är otillräcklig och osann då alla människor, djur och växter på djupet hör samman. Men just nu förmår mänskligheten inte bättre. Jag tror att när det gäller Israel och Palestina du ska lyssna noga till folkrättsjuristerna och till organisationerna som arbetar för mänskliga rättigheter. De strävar alla efter att behandla alla med samma värde och värdighet som utgångspunkt. Var aldrig rädd för sanningen, om än det svider. Du vet ju att min erfarenhet är att sanningen gör era fria. Men sluta inte att gräva förrän du når källorna på djupet. Så att du når dit, inte enbart där sanningen om splittringen når fram utan också sanningen om samhörigheten.
  • Tack käraste Kristus, för djupet och källan, för hoppet som letar sig in i mitt bröst att judar och palestinier  i Israel och Palestina en dag ska se varandra i ögonen med omsorg om smärtan i den andras ögon. På vägen dit ska vi inte rädas sanningen och aldrig glömma att vi på djupet hör samman, hela din brokiga mänsklighet och vildvuxna skapelse, med dig och själva den flod av barmhärtighet och rättvisa som rinner genom våra liv och världens liv. 
  • Tack, Anna Karin, för uppriktigheten. Lycka till i kyrkomötet med att söka sanningen som gör oss alla fria.

Anna Karin Hammar i dialog med ett olivträd och Jesus Kristus

Vad fanns före 68-kyrkan?

Vad kom före 68-kyrkan? Andra Vatikankoncilet 1962-1965!

Det skrivs ibland historielöst om 68-kyrkan som om den uppstod ur marxismen och inte ur en renässans för de fattiga i kristen tradition i mötet med världen. 

Min största invändning mot Johan Sundéens 68-kyrkan är att den inte börjar i Andra Vatikankonciliet, 1962-1965. Följ därför med till några citat från Gunnel Vallquists rapporter från Andra Vatikankonciliet:

Vatikankonciliet 1962-1965

Första gången som Latinamerika och Afrika Asien blev dominerande och inte Europa Nordamerika. Stor förberedelseprocess. 

Gunnel Vallquist, Dagbok från Rom. Andra vatikankonciliet – en kamp om förnyelse. Artos 1999.

2500 biskopar

10 kommissioner och 16 medlemmar i varje.

Första konciliet som inte är riktat mot någon annan utan mot kyrkan själv, aggiornamenento, kyrkans kallelse att bli á jour med tiden.

Gunnel Vallquist berättar om biskopen i Lille, Liénart, som råkade i svårigheter redan från 1928. Principfråga : ”Var arbetarnas sociala förmåner ett rättfärdighetskrav eller en frukt av arbetsgivarnas goda hjärta? Arbetarna hävdade att de hade rätt till den behandling de fick: arbetsgivarna att de behandlade arbetarna som de gjorde av kristlig kärlek.” S 77

Lienart höll med arbetarna och anmäldes till Vatikanen.

Kallades inför påven PIUS XI – låg på knä, väntade bannor, fick kardinalsmössa!

”Jag hör att du råkat i konflikt med det katolska patronatet i Lille. Det har kommit klagomål över din envishet och dina omstörtande idéer, opassande för en kyrkans man, i synnerhet i hög ställning. Förhållande mellan kyrkan och industrivärlden i norra Frankrike har betänkligt satts på spel genom ditt handlingssätt.” (S.78)

Paus. Liénart sänker huvudet allt djupare, beredd på silkessnöret.

Påven: ”Så här bedömer jag ditt handlingssätt.” (S.78) tryckte kardinalsmössan på hans huvud.

Achille Liénart, biskop i Lille 1928-1968. Dog 1973. Blev kardinal 1930.

Journalistmässan vid konciliets inledning där ärkebiskop Helder Camara skulle predika. Hans predikan beslagtogs och han fick hålla en mindre kritisk predikan. S79

”Att kyrkan ter sig allt mera medellös i jämförelse med världens stora maktfaktorer är en lycka. Kyrkan tycks alltför länge ha glömt att hon är till för de fattiga.” S. 80 

Det sägs att biskoparna skrivit om svälten, överbefolkningen, underutvecklingen, kriget.

Ämnena filtrerades bort.

Men ett stigande antal biskopar vid konciliet arbetar med kyrkan och fattigdomen och kyrkans eget förhållande till den evangeliska fattigdomen.

Gunnel V skriver:

”Eldsjälen i denna grupp är Helder Camara, hjälpbiskop i Rio de Janeiro ——. Han har bl.a. föreslagit en insamling av biskopskors, att försäljas till förmån för de fattiga, och en distribution av träkors åt biskoparna att bära på bröstet i stället; bort med renössansdräkterna, bort med ”excellens” – och andra titlar som för tanken till härskare och inte till tjänare , som biskoparna bör vara.”  (S.89)

Helder Camara, generalsekreterare för de latinamerikanska biskoparna och hjälpbiskop i Rio har under andra sessionen skrivit ett rundbrev till bröder i episkopatet. ”Kan man stå likgiltig inför en kollektiv orättfärdighet som drabbar två tredjedelar av hela mänskligheten?——— kristendomen ensam har den auktoritet som behövs för att få rika och mäktiga länder att fatta varför de är minst omtyckta just av de folk de hjälper mest.” S 168

Mer intresse för det sjätte budet än det sjunde…

”Kunde vi inte begagna tillfället vid konciliets avslutningsmässa och lägga vid den Helige Faderns fötter våra biskopskors av guld och silver (och få dem utbytta mot kors av brons eller trä) – en symbolisk gest för att visa att vi med Guds nåd vill gå in för en livsstil i evangelisk enkelhet? —— När skall den Guds timma slå, som skall förkunna att Kristi kyrka återigen har mött fru Fattigdom?” S169

S441 biskopar i öst mot marxism som ateistisk filosofi men inte mot det ekon systemet. 

Gunnel Vallquist slutar med att utvärdera fram till Ratzinger, Benedictus.

Säger att nästa påve kommer att avgöra om konciliet förverkligas eller går i graven.

Så slutar denna lilla exposé med en uppmaning till katoliken Johan Sundéen att läsa påven Franciskus encyklikor och att finna att 68-kyrkan har en egen kristen tradition som aktualiseras i mötet med världens nöd. Självklart har några ibland varit blåögda, men det samlade vittnesbördet är att kyrkan står på fast mark i sitt engagemang för fattiga, förtryckta och nedvärderade, inklusive Moder Jord.

Anna Karin Hammar

Pingstdagen 2021

Vi firar kyrkans födelsedag i dag. Kyrkan föddes i Jerusalem, som står så i fokus för världens oro dessa dagar.

Pingstdagen med tungor av eld och många språk med djup förståelse (läs Apostlagärningarna 2 i Bibeln) blir till den förening av mångfald och gemenskap som kristna kallar pingst. 

Vi har de gångna veckorna följt situationen i Palestina och Israel. Denna oläkta situation av markerövring och exkludering flammar ibland upp i olika krigsutbrott. Det finns en grundproblematik i att Israel har grundats på ett annat folks bekostnad och att miljoner palestinier lever utan mänskliga och medborgerliga rättigheter. Men varför bryr vi oss så mycket om denna situation?  Naturligtvis för människornas oro och lidanden i hela det så kallade heliga landet, men kanske också för att detta berör den mark och den plats där kyrkan föddes?
De palestinska kristna är stolta, särskilt i de ortodoxa familjerna, över sina rötter i denna kyrkans födelsedag. De kristna i det heliga landet förvaltar den kristna kyrkans kollektiva minne. Deras minne är vår historia som världsvid kyrka. 

Den pingst som kyrkans pingstdag föddes ur var den judiska shavuot, som av de judiska församlingarna runt världen ännu firas som veckofesten sju veckor efter påsk. Shavuot är både en skördehögtid och firandet av mottagandet av Toran, Guds lag, på Berget Sinai. Shavuot firas med att smycka synagogorna med lövkvistar  men också med en studienatt från solnedgång till soluppgång då man stannar uppe hela natten och studerar och samtalar om toran, Guds lag, och de rabbinska texterna. 

I dag i Israel råder det en sorg i landet bland flera judar över den väg som extremismen har tagit och hur djupt den har influerat landet och den judiska tron. Shavuots öppenhet för kreativitet och utforskande känns långt borta i den politiska situationen.

Pingsten påminner oss om att vi som kristna har ett särskilt ansvar också för våra palestinska kristna systrar och bröder tillsammans med andra kristna i det heliga landet. De palestinska kristna bor både i Palestina och i Israel. Genom dem har vi blivit delaktiga av den kristna kyrkan. När vi firar pingst  firar vi att vi hör samman här på jorden trots våra olikheter. Kanske skulle vi kunna säga att den världsvida kyrkan är ett mikrokosmos av världen. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus Jesus. (Galaterbrevet 3:28)

Pingst är mångfald och gemenskap. Mångfald och gemenskap är ett tecken på att Guds Ande är nära. Kanske bör vi alla stanna uppe hela natten och studera våra heliga skrifter i hopp om att Guds Ande kan hjälpa oss att förena mångfald och gemenskap i vårt land och vår värld? 


Anna Karin Hammar

Demokratins ursprung

Det har utvecklats ett samtal om demokratins rötter.

Det finns anledning att med hjälp av Jesu dop tolka det kristna dopet som en källa till demokrati. Här ett utdrag ur en längre text som jag presenterat i Örebro och Jerusalem.

”Det ligger en jämlikhetsrevolution gömd i det kristna dopet, som vi inte alltid är medvetna om eftersom symboliken med att smörjas till kung, till präst och profet, har gått förlorad ur de flestas medvetande.  Men vi anar denna jämlikhetsrevolution  i några av Paulus texter när han talar om dopet: Nu är ingen jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28). Genom att alla i dopet smörjs till präst, profet och kung läggs grunden till demokratin, menar jag, där ingen gör skillnad mellan de olika medborgarna. 

Hur är det då med den grekiska traditionen? Är det inte i Hellas Grekland snarare än i Falastin, Israel och Palestina som den demokratiska traditionen har sin vagga?

Den demokratiska traditionens grekiska ursprung kommer från det grekiska ordet demokrati, demos som betyder folk, folkhop, och kratein som betyder härska. Demokrati betyder alltså att det är folket som styr. Den form av demokrati som fanns i det tidiga Grekland var en direktdemokrati men varken kvinnor eller slavar eller främlingar hade någon rösträtt. Städerna var små och därför var gemensamt beslutsfattande möjligt i dem. Detta var på 400- och 300-talet före Kristus, före vår tideräkning. Men jag menar att detta att inte alla hade rösträtt, varken kvinnor, slavar eller främlingar, är ett faktum som alltför lite har uppmärksammats. Här var det kristna dopet ett gestaltande av en mycket starkare jämlikhetsidé. Själv blev jag inte uppmärksam på detta förrän jag arbetade med teologen Mercy Amba Oduyoye från Ghana på Kyrkornas världsråd. När vi en dag hade Platons Staten på bordet menade Mercy Amba Oduyoye att ”det var här våra problem började” och avsedde såväl rasismens som ojämlikhetens historia.  Platon var ingen tillskyndare ens av den grekiska demokratin utan tyckte att de förnuftiga skulle styra. Att många av oss så enkelt har kunnat knyta frihetstanken till den grekiska demokratin och den grekiska traditionen har att göra med att vi inte uppmärksammat vilka som lämnades utanför. Jag menar att den hebreiska traditionen och den tidiga kristna doptraditionen hade ett avgörande inflytande i de idéer som kom att bli en historisk jämlikhetsrevolution som ännu pågår och långt ifrån är avslutad.”

Demokratin är i fara i dag. En uppmärksamhet på dopets jämlikhetstradition bör beaktas av alla politiska partier. Här finns inspiration att hämta för att urskilja vem som exkluderar och vem som inkluderar, vem som låter de offentliga husen fyllas av rättvisans och jämlikhetens väldoft.

Dopet är inte enbart en berättelse för kristna. Det är en partikulär berättelse förvisso men den har något att säga om livet för alla. Om en jämlikhetsrevolution som ännu pågår.

Anna Karin Hammar