Etikett: Anna Karin Hammar blogg

En predikan på Juldagen

Posted on by admin

En predikan på Juldagen 

Ett barns födelse och fred på jorden står i centrum denna dag. Ett barn som jag hoppas är ett efterlängtat barn  och en fred som är efterlängtad, som fred ofta är. Det är en vanlig och ändå är det en alldeles särskild födelse. Det är som om hela universum håller andan. Inte bara människor utan också himlens änglar är med, fåren, oxen, åsnan, ja halmen och hela naturen. Barnets födelse är en kosmisk händelse och den gäller hela skapelsen.

Kring det efterlängtade barnet och den efterlängtade freden utspelar sig ett drama med flera personer i rollerna. Låt oss stanna inför några av dem och höra vad de har att berätta om sina upplevelser.

Först Augustus, kejsare i det romerska imperiet.

  • Det är så svårt att få ihop pengar till alla de militära utgifterna och till den lyx ett palats kräver. Jag har faktiskt kommit på ett alldeles förträffligt sätt. Jag kommer att låta alla bidra med skatt och då måste vi ha koll på var alla håller hus. Också de underkuvade folken i mitt stora imperium måste bidra. Inte kan vi romare klara den bördan ensam. Nej folk måste inse vem det är som bestämmer. De måste alla bidra till att hålla soldater och vapen i skick. Eftersom jag är en strateg  tänker jag mig att vi ska kunna utveckla några effektiva vapen som håller alla lugna i det stora imperiet. Jag har hört att det är oro borta i de östra delarna. Där ska vi låta dem vara först med att bokföra sig så att vi kan beskatta dem utan att några smiter undan. Och de ska få smaka på våra soldaters kontroll.

Vi går till den andra personen i vårt juldrama. Det är Abu Ibrahim. Han är fåraherde vid Herdarnas äng, dvs i Beit Sahour  i Palestina. Abu Ibrahim berättar:

  • Det var en alldeles vanlig kväll. Vi hade samlat ihop fåren för natten och satt och åt en brödbit vid elden. Det hade varit en bra dag. Vi hade fått tillräckligt med mat med oss för att inte behöva känna hunger idag. Det gör vi annars många dagar. Det är ett hårt liv att vara herde. Vi sliter mycket och är ofta ensamma med rovdjuren, det är inte sällan kallt. Vi hade svept mantlarna om oss då plötsligt ett ännu större ljussken omslöt oss. Vi såg en ängel . Vi rös av rädsla, men ängeln sa, var inte rädda. Se jag kommer till er med en stor glädje. 
  • I dag skall ett barn födas som ska bli till glädje och befrielse för hela folket.
  • Förundrade satt vi kring elden och sa till varandra. Kan det verkligen vara så att någon har  sett vårt folks lidande? Och då kom det ännu flera änglar. Och de sjöng himmelskt om fred på jorden. Vi sa: Låt oss gå till Betlehem och se det som Herren har berättat för oss. Vi gav oss iväg, bävande men också med ett svagt spirande hopp i våra sinnen.

Den tredje personen i vårt juldrama är Maria själv. Vi möter henne efter födelsen i stallet. Förlossningen har gått bra. Släktingarna hade skaffat fram den bästa barnmorskan i Betlehem, även om alla gästrum var slut. Det hade varit en ovanligt lätt födsel för att vara en förstagångsföderska, sa barnmorskan. Men vad tänker Maria själv?

  • Det är som om en stor frid har kommit över mig. När jag ser hur lugnt barnet sover i krubban fylls jag av en oerhörd lycka. Josef har varit så stöttande. Oxen och åsnan hjälpte till på sina sätt, jag såg som om förundran växte i deras ögon när barnet gav ifrån sig sitt första ljud. Att ge liv är en helig handling. Det såg jag att de förstod.
  • Nu har precis några herdar varit här. De berättade om änglar och om ett löfte knutet till detta barn, om fred på jorden och befrielse för hela folket. Vad ska jag tro? De verkade helt seriösa och tagna av stundens allvar. Enkelt folk och väldigt rejäla. Kan himmelens änglar verkligen ha kommit med ett budskap också till dem? Var det månne ängeln Gabriel som kom till mig innan jag väntade barn? Vilket mysterium. Jag är förundrad över änglarnas budskap. Det är som om de kommer med hopp. Som vi har längtat efter mera frihet och värdighet! Som vi längtat!

Så kan man leva sig in i julens berättelser och jag hoppas att du också får rum med dina frågor och drömmar under den här julhelgen.

Men Julevangeliet är inte bara fiktion, och Betlehem är inte bara en plats för våra drömmar. Betlehem i dag är en stad som inte firar jul som vanligt. Ingen julgran och inga girlanger, ingen scoutkår som paraderar och spelar säckpipa som brukligt. Betlehem är i sorg och i chock. Omgiven av den illegala apartheidmuren på tre sidor är den ändå en plats av relativ frihet. För bomberna regnar inte över dem. Men det gör de i Gaza. Lydkonungen Herodes motsvarar våra dagars Nethanyahu, säger Mitri Raheb, präst och rektor för en konstakademi i Betlehem. Herodes beordrade mordet på barnen i Betlehem. Nethanyahu beordrar mordet på barnen i Gaza. Men vem är då Hamas i evangeliets berättelser? Det är seloterna, säger Mitri Raheb, seloterna var en motståndsrörelse mot det romerska imperiet som förordade motstånd  med vapenmakt. Jesus tog avstånd från dem. Jesus stod för ickevåldets makt. Den som tager till svärd kan lätt med svärd förgås.

Kan vi våga tro på den fred som änglarna sjunger om och som barnet i krubban förkroppsligar?

Kan vi våga tro på en annan fred än pax romana och pax amerikana?

Medan kejsare Biden och kejsar Putin får alltmera blod på sina händer kämpar den kristna kyrkan i hela världen där det finns människor som lider med sina frågor. Finns det ett alternativ till vapnens tyranni? Och hur kan vi få stopp på krigen och låta vapnen tysta? Hur kan människor bli respekterade i sin rätt och värdighet?

Prästen Munther Isaac, kyrkoherde i Betlehem, byggde denna krubba i sin kyrka och kallade den Christ in the Rubble, Kristus i spillrorna av människors bombade hus och med begravda barn och vuxna i rasmassorna.

Var finns Gud? Gud finns i rasmassorna tillsammans med alla plågade, mördade. Gud finns där skapelsen lider och ropar.

Gud finns där för att vi ska höra det ropet! Och förstå att det kallar på oss. Hela skapelsen som lider och ropar sträcker sig efter Guds folks upprorsarmé med ickevåldets makt, kyrkan som Guds frälsningsarmé. Som ber, hoppas och förlitar sig på Guds makt och inte kejsares!

Gäller det oss? Det är bara du och jag som kan svara på den frågan. Guds solidaritet är det inget tvivel om i kyrkans julberättelser. Men hur är det med vår?

Amen.

Letter to the Russian Orthodox Church

Posted on by admin

Letter of Peace and Justice

H.H. Patriarch of Moscow and All Russia        Lojo, Finland, November 4, 2022

KIRILL

Russian Orthodox Church

(Moscow Patriarchate)

Your Holiness,

we bring you greetings from liturgists, musicians and theologians from all the Nordic countries, gathered in Lojo, Finland, for our 2022 Leitourgia conference with the theme ”East meets West”. 

Most of all we bring you greetings of Peace and Justice as we pray for Peace and Justice  in the war between Russia and Ukraine. Since February 24, 2022 and the Russian invasion of Ukraine, a sovereign and independent state according to international law, we have lived with the grief that two mainly Orthodox countries are experiencing the terror of war. The war has broken the baptismal unity between the believers in the two countries. War crimes have been executed by Russia. The worldwide Church of Christ laments and prays for the deepest bonds between two sister people to be healed. We therefore ask you, your Holiness, to immediately condemn the war and to restore the integrity of the Russian Orthodox Church, to become a witness of Peace and Justice.

During this conference we have reflected upon the words of pope John Paul II in the letter on ecumenism from 1995, Ut unum sint, #54:

”54. The other event which I am pleased to recall is the celebration of the Millennium of the Baptism of Rus’ (988-1988). The Catholic Church, and this Apostolic See in particular, desired to take part in the Jubilee celebrations and also sought to emphasize that the Baptism conferred on Saint Vladimir in Kiev was a key event in the evangelization of the world. The great Slav nations of Eastern Europe owe their faith to this event, as do the peoples living beyond the Ural Mountains and as far as Alaska.

In this perspective an expression which I have frequently employed finds its deepest meaning: the Church must breathe with her two lungs! In the first millennium of the history of Christianity, this expression refers primarily to the relationship between Byzantium and Rome. From the time of the Baptism of Rus’ it comes to have an even wider application: evangelization spread to a much vaster area, so that it now includes the entire Church. If we then consider that the salvific event which took place on the banks of the Dnieper goes back to a time when the Church in the East and the Church in the West were not divided, we understand clearly that the vision of the full communion to be sought is that of unity in legitimate diversity. —-”

When we reflect and pray upon these words, we are well aware of that the commemoration in 1888 was also celebrated in Korsun, Crimea. We pray that unity in diversity may be restored between the East and the West, but also between the East and the East. It is obvious that pope John Paul II recognized the special role of the East in the salvation of the world. Our prayer is that the Churches in the West and in the East may once again become flames of Peace and winds of Justice.

Today the ecological catastrophe, the climate crisis and nuclear weapons, threaten life on Earth. In this situation we need the lung of the East even more for coming into the right relationship to one another, to our Creator and the entire Creation. 

We cannot breath just with one lung. And we cannot breath with violated lungs. We cannot wait for the lungs of the East and the West to breath in harmony again.

We continue to pray with you and for you in this difficult time of the Orthodox Churches in Russia and Ukraine, and in this difficult time of humankind.

In the name of the Triune God,

Participants in the November 1-4, 2022,  Nordic Leitourgia Conference 

”East meets West”  in Lojo, Finland

Rev. Dr. Anna Karin Hammar

Guds födelse

Posted on by admin

Det mörknar omkring oss. Krigen, klimathotet, förnedring av människor och djur fyller våra flöden av nyheter och information. Vi har också personliga bördor att bära. Rakt in i denna verklighet når oss berättelsen om barnet som föds i Betlehem. Barnet som allt julfirande egentligen kretsar kring. I julpsalmerna sjunger vi om Guds födelse i Betlehem. Den som skapat och skapar allt och som är större än universum väljer att låta sig födas som människa i Betlehem. 

Vad betyder det?

Det betyder att Gud själv är nära i varje barn. 

Att universums Skapare väljer att göra sig känd som ett sårbart barn i behov av omsorg, värme och föda. Gud visar sig inte som härskare som flyttar folk än hit än dit eller dräper dem med hjälp av vapenmakt. Gud söker oss i vårt allra innersta, i vårt hjärta, och väcker vår tillit till livet. Gud vill bygga med kärlekens band över jorden, familjer, vänner, församlingar, byar, samhällen och städer. I allt detta bor tilliten, eller som kyrkans språk säger, tron på Gud. Det barn som föds i Betlehem är Guds sätt att möta sin älskade mänsklighet. Med tillit till att vi kan ta hand om livet och varandra. Med tillit till vår spontana omsorg att ta barnet upp i famnen och ge det värme och skydd. Guds  julbudskap till oss är att Gud behöver oss och vill vara nära oss.

Det betyder att Gud blir kropp.

Universums mysterium uppenbarar sig i ett barns som föds och i ett bröd som bryts. Gud blir kropp i Betlehem och fyller varje cell i våra kroppar med sin närvaro. Guds närvaro i all materia får ett ansikte i Jesus Kristus. Ansiktet är kroppens kanske främsta gåva, som gör oss kända för varandra och oss själva. I brödet som bryts i nattvardens måltid får vi ta emot den Gud som blir kropp i våra händer. Våra händer kupas kring det sköra stycket bröd eller oblat i vår hand. Vår hand blir till krubbans bädd som ger Gud ett hem i vår värld. Gud vill inget hellre än att bo hos oss, i oss, och fylla oss med den gudomliga kärlek som skänker liv åt hela universum och åt vår blåa skimrande planet i universum. Gud blir kropp i våra händer och fyller oss med sin skapande, lekfulla, livgivande kärlek. Guds julbudskap till oss är att Gud själv blir kropp i Betlehem och att våra unga eller slitna kroppar är en älskad kropp i ljuset av Guds födelse i Betlehem. Våra kroppar bär på gudomlig närvaro och ingen omsorg är för liten, ingen vördnad förgäves.

Det betyder att Gud blir utsatt.

Det fanns inte rum för dem i härbärget. Det fanns inga fina hotellrum. Stallet med åsna och oxe blir Guds första hem som människa på jorden. Det betyder att Gud känner varje jordgolv, att ingen lägenhet är för enkel för att vara Guds hem. Det betyder att Gud har solidariserat sig med alla utsatta och marginaliserade. Med den som inte är i händelsernas centrum. Eller är det så att Gud har förändrat händelsernas centrum? Att det nu är i marginalen, hos den som är utsatt och utan inflytande som Guds kärleks låga brinner som klarast? Är det svårt för dig att finna Gud? Sök då hos den som lever i utanförskap, i sparven som faller till marken, i torsken som förtvinar. Gud är utsatt och kallar på dig att sträcka på dig, att ge den omsorg och vördnad du kan åt allt liv. 

Guds födelse i Betlehem är en verklig anledning att önska varandra

God Jul!

(Publicerad i Pastoratsbladet för Roslagens norra pastorat)

Anna Karin Hammar

Tal på nationaldagen

Posted on by admin

Tal på nationaldagen i Öregrund

Anna Karin Hammar

6 juni 2019

Det är i sommar trehundra år sedan som öregrundsborna och gräsöborna kände av det vi kallar rysshärjningarna.

Hur ska vi se på vår historia en sådan här dag?

Sverige hade elva krig efter rysshärjningarna som drabbade Öregrund och Gräsö men i åtminstone tvåhundra år har Sverige haft fred på svensk mark.

Jag skulle vilja föreslå att vi såg på de senaste tvåhundra åren som en fantastisk gåva av mycket fred mellan människor men också som tvåhundra år av människans krigföring med naturen, en krigföring som också det fredliga Öregrund varit inbegripen i.

Vad består  denna krigföring med naturen i?

Sammanfattande kan vi säga att många ingrepp har gjorts av människan med positiva intentioner men som haft en mängd också negativa konsekvenser.

Vi har dikat ut och förstört våtmarker.

Vi har släppt ut konstgödsel i Östersjön.

Vi går hårdare åt våra arter med bättre redskap.

Vi har bilarna och utsläppen. 

Vi låter slåttermark och betesmark minska.

Kronhjorten är allvarligt hotad liksom torsken. Och många livsviktiga insekter.

Det sägs att vi lever i den sjätte massutrotningen. Vi har förändrat livsmiljöerna på ett sätt som inte skett på miljontals år.

Människan påverkar Skapelsen så mycket nu att det kan vara livsfarligt för oss själva som art. 

Vad krävs av människan i denna situation.

Jag skulle vilja peka på tre saker som berör vårt medborgarskap.

För det första:

Vi är medborgare inte enbart tillsammans med andra människor utan med allt som växer och lever. Med mandelblomman och med gråsparven, med torsken i havet och fåren på markerna. Med skogens träd och med åkrarnas sådd.

Vi måste vidga vårt medborgarskap till att omfatta även allt annat som lever och bejaka vårt beroende av varandra. Anders Mats Oskar som levde på Gräsö brukade säga: tre arbetsgivare har jag haft: havet, skogen och åkern. Vi måste i dag sluta fred med dem alla.

För det andra.:

Vi behöver växa upp. Vi behöver ta vårt ansvar för jorden.

Vi behöver ta in att vi är medborgare, inte bara undersåtar. Vi har ansvar och beslutsmakt.

Om forskarna säger att vi har högst tio år på oss att förändra situationen för klimatet, så att det inte går helt överstyr, då måste vi mogna som människor, ta vårt ansvar. 

I allt som sker med klimatet har människor det avgörande ansvaret. Jordsystemforskare och geologer har gett den tidsperiod vi lever i ett särskilt namn för att människans påverkan är så stor. Antropocenen. Människans tidsålder. Då vi påverkar jorden så mycket att vi förändrar betingelserna för att leva. Förr har människan anpassat sig till livsvillkoren. Nu har människan påverkat livsvillkoren så mycket att de riskerar att slå tillbaka mot oss på ett sätt som blir väldigt svårt att leva under. 

Vad krävs då av oss? Att vi växer upp och tar ansvar i ödmjukhet inför de gränser som ett bra liv på jorden förutsätter. Kan vi det? Kan vi bli ansvarsfulla medborgare på jorden?

Det tredje jag vill lyfta fram är glädjen. 

Det som är skönt och vackert gör oss glada. Låt oss ta vara på det i vårt vackra Öregrund och Gräsö, i vårt sköna norra Roslagen.

Glädjen är den energikick som ger kraft åt vår förmåga att skydda jorden från oss själva och varandra och glädjen hjälper oss att få tag i den frihet som en människa kan känna och erfara. Frihet att älska och tjäna. Fri att vara en jordad människa med fötterna på jorden och rymd och horisonter från himlen.

Medborgare också i Glädjen.

Låt oss utbringa ett fyrfaldigt leve för Sverige, för Öregrund och Gräsö: och för att vi ännu kan ta chansen att gå in i många hundra år av mera fred med jorden, naturen och allt som lever.

Länge Leve Sverige, Öregrund och Gräsö:

Hurra, hurra, hurra, hurra.

En sång med ungdomar från Afghanistan

Posted on by admin

Vi vill stanna här, vi vill stanna här, vi vill stanna här i dag
Ååh djupt i mitt bröst
lever min tröst
Vi får stanna här en dag.

Vi vill jobba hårt, vi vill jobba hårt, vi vill jobba hårt i dag
Åh djupt i mitt bröst
lever min tröst
vi kan jobba hårt i dag.

Vi vill bygga hem, vi vill bygga hem, vi vill bygga hem en dag
Åh djupt i mitt bröst
lever min tröst
Vi kan bygga hem en dag.

Uppehållstillstånd, uppehållstillstånd, uppehållstillstånd i dag
Åh djupt i mitt bröst
lever min tröst
Uppehållstillstånd en dag.

Melodi: We shall overcome
Text: Anna Karin Hammar

Smaken av tingen inifrån

Posted on by admin

Vi har i veckan firat tjugoårsdagen av kärlekens första ögonkast mellan oss. Veckor av förberedelser och matlagning och bakning har kulminerat i en stor festdag, Martadagen, den 27 juli.

Det började med att solen lyste över oss när vi i en nedcabbad Saab kördes till morgonmässan i Öregrunds kyrka. Redan då började vänkretsen samlas och banden mellan oss många systrar i tro och solidaritet stärktes av att bryta brödet och dela vinet, för världen utgjutet.

Att fira en tjugoårig lesbisk kärlek tillsammans med välsignelse från kanske en av världens mest progressiva kyrkor är nåd. Vi tände våra förbönsljus i det smidda skepp som finns i Öregrunds kyrka med önskan om fred och kärlek i hela världen och med stor tacksamhet för vad tjugo års snirkliga vägar och stigar lett oss fram till.

Det finns anledning att önska HBTQ-personer i hela världen den frihet som vi upplever i Sverige. Ändå är minnet av Orlando och Nice inte långt borta och med minnena hoten mot vår frihet och en förvänd livssyn och gudstro. Som om Gud ville någonting annat än människors fulla frihet att vara sig själva. Ett träd prisar Gud bäst genom att vara ett träd. En människa prisar Gud bäst genom att i full utsträckning vara människa.

Jag är stolt präst i en kyrka som leds av en ärkebiskop och flera biskopar som vägrar att göra skillnad på människor. Som förstår att Gud är större än mänskligt revirtänkande. Det är gott att tillhöra en kyrka som bekänner att Gud är hela världens Gud. Rakt genom allt skär destruktionens livsförnekelse. Vi kan inte glömma krigsindustrin och girighetens osunda strukturer. Men Gud är större. Trons, hoppets och kärlekens Gud övervinner till slut allt.

I allt kan vi känna smaken av tingen inifrån. Vi vet med vår känslighet vad som är av Gud och inte. Gud själv har blivit människa och uppfyllt det mänskliga livet inifrån med sin överflödande generositet.

Mänsklig kärlek är en gudagåva. Vår tjugoåriga festdag avslutades helt oväntat med att himlen över Öregrund exploderade i ett fantastiskt fyrverkeri. Någon mer firade och hade av alla gäster önskat en fyrverkeripjäs som förgyllde också vår sommarnatt på Societetshusets trappa. Där satt vi på första parkett för ett fyrverkeri som fyllde himlen ovanför havet. Vi satt tillsammans vid randen av havet och himlen, vi alla barfotabarn i livet som erfarit och erfar att vi är så oändligt mycket mera älskade än vi någonsin kunde eller kan förstå.

Det kändes som om vi var med om vinundret i Kana, då Kristus överraskade med oändliga mängder av bröllopsglädje när vinet höll på att ta slut. Smaken av ett överflöd av älskande generositet. Jag tror att det finns en enda källa till denna kärlekens generositet i världen. Den förenar alla människor och allt levande med varandra. Gud är inte bara stor. Gud är så oändligt mycket större.

 

Anna Karin Hammar