Kan offer vara skyldiga?

Det drar ihop sig till Nobelfestligheter. Alla pristagare är utsedda. Svenska Akademien har genom att välja som litteraturpristagare Peter Handke utsett någon som om inte förnekat så åtminstone relativiserat folkmordet i Srebrenica. Självfallet borde han inte ha utsetts om litteraturkritiker också eftersträvar känslighet inför människors lidanden.

När jag går till min egen historia möter ett liknande problem inför reformatorn Martin Luther. Av de oändliga hyllmeter som Martin Luther skrivit finns det en bok som alla lutherska kyrkor tar avstånd från i dag, nämligen den om judarna och deras lögner (1543). Den citerades nästan ordagrant av Adolf Hitler i Mein Kampf. Mycket annat som Martin Luther har skrivit är bra och det vill vi förstås fortsätta att läsa, till exempel skriften om en kristen människas frihet. Men hade det varit rätt att ge Martin Luther ett prestigefyllt pris för sin litterära produktion? Jag tror inte det men det är kanske ett enklare val än i fallet Handke.

Jag var under Bosnienkriget på besök hos religionsministern i Serbien. Det uttalade föraktet för muslimer gick inte att ta miste på. När jag kom hem startade jag Kvinnor i svart mot kriget i Bosnien och fd Jugoslavien. Vi demonstrerade svartklädda och i tystnad på ett torg i Lund, varje vecka. Många bosniska flyktingar slöt upp. Vi lärde känna varandra och vi läste på om konfliktens och regionens historia. Då upptäckte vi det offerkomplex som bars av många i Serbien efter stora lidanden under Andra världskriget. I en psykologisk position av offerskap är det svårt att se sig själv som förövare. Jag tror att Peter Handke har gått rakt in i detta offerkomplex och fått svårt med urskiljningen. Hur den enskilda människans offerkomplex blir en byggsten i en nations maktpolitik är självfallet en mera komplicerad process än vad jag kan utforska här, men jag uppfattar att det finns ett nära samband.

Jag har efter kriget i Bosnien varit i Srebrenica och ropat till Gud med den klagosång som lätt infinner sig på platsen för ett folkmord. Min bosniska muslimska väninna bad om hela världens fred. Och kanske är det bara så som vi gör både litteraturen och mänskligheten rättvisa – i en förtvivlans hoppfyllda bön för hela världens fred. I medvetenhet om att vi alla har kapacitet att vara både offer och förövare. Den medvetenheten kan frigöra till handling och i bästa fall lösa en del konflikter. Men om den hjälper de ansvariga inför Nobelfestligheterna det vet jag inte.

Anna Karin Hammar