Kristus är uppstånden

I den ännu dunkla kyrkan ljuder påskropet: Kristus är uppstånden! Mäktigt kommer svaret: Ja, han är sannerligen uppstånden! Ljuset sprider sig i den gamla kyrkan, som när snötäcket smälter och vintergäcken tittar fram och tar alltmera plats i dungen utanför.

Världens lidande pågår med stor intensitet. Själv är jag något mera medveten om situationen i Sydsudan, i Palestina i Gaza och i en ung cancersjuk persons liv, som inte önskar annat än att få möta Jesus, helt och fullt. Jag blir del av ett rop om barmhärtighet, om rättvisa, om en ny början och ett avslutat lidande. Påsknattens Kristusrop ersätter inte Långfredagens övergivenhetsrop – Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Snarare ljuder det med allt större tydlighet, som om själva hörseln påverkats.

Så är det. I varje situation finns en inbjudan att följa den uppståndne Kristus. Det är en inbjudan som ser lite olika ut beroende på i vilken situation vi befinner oss. En inbjudan att välja livet i dödens värld.  Att ta emot nästa andetag. Att låta lindra smärtan och förtvivlan. Att låta vintertäcket i det egna hjärtat smälta. Att ta emot glädjen och samhörigheten. Att be och arbeta för islossning och vårsmältning i världens otaliga konflikter.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Continue reading ”Kristus är uppstånden”

Att försonas med döden

Nu fladdrar ljuslågorna över landets kyrkogårdar. Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Det är en av de finaste helgerna på kyrkoåret enligt min smak. Det var längre tillbaka en helg som jag ofta hälsade på min mor som då var änka. Från ungdomsåren minns jag kyrkokörens fina sång vid korset och rotundan på den då nya kyrkogården i Örkelljunga. Några år var jag själv med i kören och sjöng I himmelen, i himmelen.

Allhelgonahelgen skapade en trygghet i mitt inre som jag kände igen då jag i förgår vandrade i fackeltåg till Öregrunds kyrkogård. Där bland alla ljusen och gravarna kände jag att här skulle jag vilja ha min grav.

Det går kanske inte riktigt att försonas med döden, den är ju trots allt också på något vis en fiende, men jag tror ändå att det var en smak av försoning med döden som jag kände. Att mitt liv ska ta slut, att jag är bara ett av de tusentals vetekorn som faller i jorden och dör.

Om allt går väl, kommer jag också alldeles strax att gå i pension. Också det är ett slags avklädande, att lägga av sig sina yttre attribut och lita till att identiteten bär också när lönearbetet tar slut.

Präst kommer jag att vara så länge jag lever. Har ännu på näthinnan hur min far låg död i kistan i sin finaste kaftan. Även om jag är glad åt att vara präst vill jag inte ligga i kistan i någon kaftan. Nej jag vill ligga i symbolen för min dopdräkt. Den förenar mig inte enbart med ett arbetsliv som luthersk präst utan också med alla människor, hela skapelsen.

Uppenbara för mig ditt dops mysterium – ett enda vatten och en enda mänsklighet, ett enda vatten och en enda gemenskap av liv.

Vad händer oss bortom döden? Det vet jag inte, men jag tror att ljuslågorna på våra gravar visar vägen till en närvaro som fyller universum med lovsång.

Min mor och jag sjöng ofta tillsammans. Min far kunde inte sjunga och inte heller min älskade bonusmormor. Nu tycker jag mig kunna ana också deras lyckliga röster i den stora lovsången i himmelen.

Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Det är nåd att leva och nåd att känna att även jag kommer att kunna dö en gång, förr eller senare, allt efter livets omständigheter. Och mitt i allt detta en närvaro i allt som också omsluter allt.

 

Heliga Mysterium,

tack för Din närvaro i allt och alla.

Hjälp oss att upptäcka dig, lägga ned vapnen, och ge världen fred.

Amen.

 

Anna Karin Hammar