Etikett: Anna Karin Hammar

Se mig i ögonen

Posted on by admin

En teologisk värdegrund i sex punkter i solidaritet med utsatta EU-medborgare/romer
Som kristenhet tror vi …
1. att varje människa är skapad till Guds avbild och bär spår av sin skapare. Detta gör att vi alltid vill möta de som tigger eller spelar musik för sitt uppehälle med respekt och värdighet. Vi hälsar alltid och håller fast vid att det är en medmänniska vi möter, som vi ser i ögonen och möter med en strävan efter ömsesidighet i mötet.

2. att Gud till sitt väsen är generositet och givande. Det tar vi fasta på genom att ge pengar i koppen till människor som ber oss. En del av oss ger oftare än andra. Att tigga är en nödåtgärd – de människor som tvingas till detta ser just nu inga andra möjligheter för sitt liv. Vi är dessutom övertygade om att inkomsterna i Sverige många gånger används inte enbart för det dagliga uppehället utan också för renoveringar och sociala insatser i hemlandet.

3. att Gud vill rättvisa och barmhärtiga samhällssystem. Därför stöder vi de utsatta EU-medborgarnas behov av legalt och varmt boende vid besök i Sverige, möjligheter till duschar och hygien och möjligheter för barn till skolgång och meningsfull sysselsättning. Vi samarbetar med glädje med kommuner i olika delar av landet för en effektiv omsorg om några av Europas mest utsatta grupper. Vi har också en strävan att erbjuda stöd till försäljning av tidningar och hantverk, som kan vara ett alternativ till att tigga.

4. att Gud har en särskild omsorg om barnen. Det vill vi leva ut genom ständigt lyfta fram frågan om barnens bästa. Barnen är sårbara och har själva inte valt de omständigheter de lever under. Därför ska barnens trygghet, hälsa eller möjlighet till skolgång i Sverige inte vara beroende av föräldrarnas legala status.

5. att Guds barmhärtighet är gränslös. Därför söker vi oss aktivt till de länder där utsattheten är som störst och stödjer svenska biståndsorganisationer i Rumänien och Bulgarien som arbetar för en långsiktig romsk inkludering i samhällskontraktet och en förändring av diskriminerande och rasistiska attityder. Vi samverkar även med lokala kyrkor och kommuniteter som inriktar sig på att förbättra de utsatta romernas situation i hemländerna. Självfallet ser vi med stor glädje på de ansträngningar som den svenska regeringen gör att stödja utvecklingen i Rumänien och Bulgarien genom särskilda överenskommelser och insatser.

6. att Gud aktivt verkar för att inkludera människor utanför systemen. Därför stödjer vi romsk representation på alla politiska nivåer inom Europeiska unionen. Den samlade erfarenheten av effektiva strategier för inkludering av fattiga och förtryckta romer i samhällskontraktet måste omfatta deras egen representation i politiska organ. Därför behöver en europeisk medborgarrättsrörelse för och med romerna i Europa stärkas och utvecklas. Romerna har inte fått någon kompensation eller upprättelse efter Förintelsen och det är en av orsakerna till att deras utsatta situation inte har kunnat avhjälpas i Europa, trots tusen år av romsk närvaro i Europa. Vi är som kyrkor och civilsamhälle övertygade om att vi står inför en historisk möjlighet att stärka romernas och de fattiga EU-medborgarnas ställning i Europa om vi tillsammans tar ansvar inom den Europeiska Unionen. Ett europeiskt ansvarstagande bygger den framtid och befäster de värderingar i Europa som vi tror är oundgängliga för ett gemensamt liv i frihet, värdighet och trygghet.

Författad av :

Anna Karin Hammar, präst i Svenska kyrkan
Emil Mattsson, Direktor på Göteborgs Räddningsmission

Tveljus vid Midsommar

Posted on by admin

Midsommarhelgen har präglats av två tragiska politiska omröstningar. Dels Storbritanniens utträde ur Europeiska Unionen, Brexit. Dels den svenska riksdagens omintetgörande av barnens perspektiv vid asylreglernas stadfästande. Sverige företräds nu med en inhuman flyktingpolitik

Det är två händelser som har mycket gemensamt. Viljan att tänka bara på sig själv och att så omintetgöra gemenskapen. Det kommer att bli ett bakslag för denna politik, det tror jag. Bekännelsen till samhörighet och ömsesidigt beroende är en nödvändig dimension av mänskligt och politiskt liv. Den som investerar i gemenskapen har anledning att känna sig frimodig inför framtiden. Att sluta sig för gemenskapen har inte så mycket att vinna för framtiden.

Det är lätt att känna igen sina egna räddhågade strategier i de val som gjorts i Sverige och Storbritannien. Men det känns som om bägge situationerna har präglats av att abdikera inför den egna räddhågan. Ett inneslutande i sig själv, incarvatus in se, skulle Martin Luther ha sagt. Inkrökt i sig själv.

Johannes, brevförfattaren, och kanske den lärjunge som Jesus älskade, säger så vist: rädsla och räddhåga finns inte i kärleken. Kanske är det ett underskott av kärlek som drabbar oss i Europa när vi inte kan samla oss till att ta emot en fyrahundrafemtiodel av flyktingar från svåra situationer? En jämlikhet och trygghet som vi försummat att bygga?

Många klokare röster än min kommer att analysera vår situation. Men för mig ringer Skå-Gustafs ord i öronen denna Midsommardag 2016. Det handlar om att idiotälska den som tror sig eftersatt och utkonkurrerad. Idiotälska. För rädsla finns inte i kärleken.

 

Anna Karin Hammar

Det regnbågsfärgade världshemmet

Posted on by admin

Nej, det håller inte med folkhemmet också om det än blir grönt. Budskap efter budskap från Stefan Löfven visar att folk det är inte flyktingar och inte fattiga EU-migranter, romer. Mest förs debatten genom ombud och riktigt illa blir det när Göran Persson lägger sig i samtalet.

Jag är socialdemokrat efter moget övervägande för att jag bekänner mig till både frihet och rättvisa och till en reformistisk politik. Men det betyder inte att dagtinga med mänskliga rättigheter och med asylrätten. Det som nu håller på att hända i Sverige är att flyktingar och romska EU-medborgare tas till intäkt för att stänga om den svenska välfärden. Den ska gälla folkhemmet, innefolket, som kanske inte är förenade med blodsband men med starka kulturella konnotationer. Nej, det håller inte. Folkhemmet får med den nuvarande regeringspolitiken ett begränsande och uteslutande drag. Det är dags att byta politisk inriktning. Alliansen har inget att erbjuda, utan förnyelsen måste komma inifrån regeringskretsarna. Det gröna folkhemmet som vision behöver bytas mot det regnbågsfärgade världshemmet. Gärna det svenska regnbågsfärgade världshemmet, för det är i Sverige det tar form och gestalt. Jag tror att jag behöver få gamla socialdemokrater att bejaka arvet med Internationalen och den gemensamma internationella kampen för utsatta arbetares välfärd. I dag gäller det romernas och flyktingarnas välfärd. Det svenska regnbågsfärgade världshemmet kan öppna sina välfärdsarmar mot alla som bidrar med sin närvaro, sin kreativitet och sina nätverk att bygga ett samhälle som värnar om alla, inklusive våra medskapelser djuren, fåglarna och luften, träden och markerna, fiskarna och de salta och inte minst de söta vattnen. Det svenska regnbågsfärgade världshemmet behövs som en ny politisk vision för att öppna upp för den mångfald av kärlek och gemenskap som vi gestaltar i vår värld idag. Bara så kan vi bygga ett kraftfullt politiskt alternativ för dem som extremiseras och dras till nekrofila beteenden, vare sig det är i den extrema liberalismens namn eller i den extrema islamismens namn.

Det svenska regnbågsfärgade världshemmet bygger på en livets kultur, med kärleken till livet och det levande som högsta värde. Då kränker en inte heller de döda, vare sig med halshuggning eller efter döden påtvingade sexutnyttjanden.

 

Dags så att bygga det regnbågsfärgade svenska världshemmet. Här kan vi leva och dö på jorden, så också i ett nordligt land som bekänner sig till livets värde, människans okränkbara värde och skapelsens integritet. Vi hör samman och det svenska är till för att värna detta tillsammans, med byggstenar, byggställningar och ett arv från både kristen tradition och andra religiösa traditioner. Med ett arv också från upplysningen och det franska frihet, jämlikhet och solidaritet.

Notre avenir sera multicolore et multiculturelle ou ne sera pas – vår framtid ska vara mångfärgad och mångkulturell annars blir den alls inte av. Det svenska regnbågsfärgade världshemmet kallar på medarbetare. Är du en av dem?

 

Anna Karin Hammar

Fastan

Posted on by admin

I går inleddes den kristna fastan med Askonsdagen. Många fick sin panna tecknad med ett kors av aska. Kom ihåg att du är stoft och aska.

Rabbinen Melchior i Köpenhamn uttryckte en gång  att människan alltid borde ha två lappar i sina fickor, en med orden Du skapades nästan till ett gudaväsen, en med just Askonsdagens budskap: kom ihåg att du är stoft och aska.

Samtidigt som bomberna vid Aleppo driver nya hundratusentals människor på flykt är det lätt att känna igen askans realitet. Daesh folkmord, Assaadregimens brutalitet förstärkt av ryska stridsplan, ja världen håller andan inför mötet i dag mellan rysk och amerikansk utrikesminister.

Fastan är en möjlighet att bära fram livets förgänglighet inför Guds kärleksfulla skapande närvaro. Tillsammans med alla flyende och alla förbrytare ges vi en möjlighet att begrunda vår egen flyktighet. Kom ihåg att du är stoft och aska.

I varje andedrag beroende av den stora andning som gör livet på jorden möjligt. I varje andedrag nära den källa till min identitet och mitt människovärde som kallas Guds gåva, Gud själv. I varje andedrag beroende av en delad värld och Guds och människors omsorg.

Fastan är också en möjlighet att stämma in i tusenåriga böner. Låt freden komma och denna världens djävulskap förgå. Och den bön som min gamle prästvigningsbiskop Olle Nivenius lärde mig att alltid be när utryckningsfordonen hördes : Ack Herre fräls, Ack Herre låt väl gå.

Denna fasta vill jag hålla bönen om fred levande.

Låt freden komma och denna världens djävulskap förgå.

Anna Karin Hammar

Fredspräst från Betlehem och Israels samvete

Posted on by admin

 

I dag den 29 januari 2016 delas Olof Palmepriset ut till Mitri Raheb, Palestina, och Gideon Levy, Israel, i riksdagens andrakammarsal i Stockholm. Pristagarna utmanar och är omstridda även om Raheb ofta kallas fredsprästen från Betlehem och Levy Israels samvete. I denna blogg ska jag försöka analysera varför de väcker motstånd och ibland upprörda känslor. En del av tankegångarna är mera självklara, medan andra kan väcka förvåning.

Min tes är denna : Gideon Levy, journalist på Haaretz, och Mitri Raheb, kyrkoherde i den lutherska kyrkan, avslöjar båda något som många inte vill se eller höra. Därav den ibland starka kritiken.

Levy har den otacksamma uppgiften att berätta vad hans egen regering gör för övergrepp. Det är lättare att stämma in i hyllningskören av det som Israel gör bra. Till exempel medicinsk forskning, teknisk utveckling och avancerad IT-förmåga. Framgångssagan för många av de familjer och släkter som tidigare led det europeiska folkmordets fasor är något som alla med en gnutta inlevelseförmåga kan unna ättlingarna från det antijudiska och antisemitiska Europa. Därför är det känsligt att kritisera Israel, särskilt i Europa. Det är känsligt att kritisera Israel också i Israel. Att staten Israel vilar på en tragik som också handlar om utsattheten hos den lokala befolkningen, palestinierna, som till viss del fördrevs, är det inte många som vill se. Nakba, katastrofen för palestinierna, benämns befrielsekriget eller frihetskriget i den israeliska tongivande diskursen. Kriget kring 1948 ledde till att nära en miljon palestinier fördrevs och att 418 byar och städer förstördes. Palestinier blev ett flyktingfolk i världen. Och med denna status har de också erkänts Förenta nationernas rätt att återvända. Gideon Levy står i samklang med de nya israeliska historiker som försöker att låta denna berättelse träda fram. Framträdande bland dem är Benny Morris, Ilan Pappé med flera. Men det är inte många som vill erkänna denna historia av förtryck och fördrivning. Framför allt inte att den fortsatt och fortsätter ännu i denna dag, då alltmera mark läggs till den israeliska staten medan tusentals av de palestinska olivträden dras upp med rötterna. Den israeliska kolonialistiska politiken går tvärs emot de heliga skrifterna, som i kristen och inte minst judisk tradition värnar trädens rätt att leva och att inte skadas, även om du belägrar (ockuperar) en stad. Femte Moseboks kapitel 20 förbjuder förstörelsen av fruktträd och andra träd så starkt att den berömde rabbinen Maimonides menade att detta bud gällde utan undantag på alla platser och i alla tider. Gideon Levy vittnar inte bara om mark som beslagtas, träd och hus som tillintetgörs. Levy vittnar också om vad som sker med människorna. Om hur palestinskt liv väger lättare i rättvisans vågskål än israeliskt. Om hur Israels politik sker på bekostnad av ett annat folks fred och frihet. Det är många som inte vill se. Alltför många.

Vad är det då människor inte vill se eller höra av det som Mitri Raheb ger sitt liv och engagemang för att tydliggöra? Jag tror att det främst handlar om två ting. Mitri Raheb har upptäckt att ungdomar som skapar ett konstverk, en film, en berättelse, är mera effektiva än ungdomar med stenar eller knivar i händerna. Mitri Raheb främjar en livets kultur och därför är han så långt bort från bilden av terroristen som ringaktar sitt eget och andras liv som man någonsin kan komma. Mitri Raheb bygger, omgiven i Betlehem på tre sidor av den illegala muren, en fredskultur som når långt över stadens inspärrningar. Med kultur som motstånd mot kolonialism och ockupation når han oändligt mycket längre än vad de som understödjer direkt våld gör. Det är därför som han ofta kallas fredsprästen i Betlehem. Han bygger en fredens kultur med hjälp av konstnärliga institutioner som han varit initiativtagare till. Det är emellertid inte det enda som Mitri Raheb gör som går på tvärs mot vad många människor vill ta emot. Mitri Raheb är också en driven skribent och författare till inte mindre än sexton böcker. Flera är inlägg i den akademiska diskussion som försöker att förstå det som sker i Palestina med Israel som ockupationsmakt. Raheb företräder ovanliga perspektiv. Han bygger på den franska historiska Annales-skolan med inriktningen att se historien i sin långsträckthet, longue durée. Det vanliga är de korta perspektiven, särskilt i statsvetenskapen, kanske som mest hundra år. Raheb har utvecklat ett imperiekritiskt tänkande som ser den nuvarande staten Israel bara som en i raden av landets kolonisatörer och imperiebyggare. Det är perspektiv som belyser hur människor i dessa trakter ständigt fått förhålla sig till övermakten. Ja, Raheb går så långt att han menar att stora delar av Bibeln är skrivna som ett svar på denna situation under ockupation och imperium. Bara så blir en stor del av berättelserna begripliga. Raheb utvecklar därmed ett palestinskt narrativ om landet och ser sig som tillhörig landets ursprungsbefolkning. Det är ett alternativ till den koloniala myten om ett land utan folk till ett folk utan land. Det är också ett alternativ till den kristna sionism som ofta likställer den moderna staten Israel med det bibliska Israel och ser kontinuitet där Mitri Raheb i stället ser kontinuitet mellan de förtryckta palestinierna och den befolkning som ständigt ockuperats och som  utgör landets kontinuitet oavsett vilket språk eller vilken religiös tradition människorna omfattat. Mitri Raheb är en röst som många försöker tysta därför att han har en alternativ berättelse. Han använder den rätt till självbestämmande som folkrätten garanterar genom att ta sig rätten att berätta sitt folks berättelse med ett självständigt palestinskt narrativ.

Utvecklingen i Israel och Palestina skänker för närvarande inga förhoppningar, men Gideon Levy och Mitri Raheb bygger framtiden med sina livsverk. De ger sitt helhjärtade stöd till främst människorna i detta landområde, men även till ett fritt Palestina, till ett framtida Israel som försvarar rätt och rättfärdighet, som blir en fristad för förföljda flyktingar. De är på sätt och vis Israels bästa vänner för de bygger på en hållbar framtid för Israel och Palestina. Hur den kommer att se ut det vet vi inte. Men vi vet att ingen orättfärdighet kan pågå för evigt. Hur lång tid det kommer att ta kommer till stor del att bero på omvärldens respons. Det allt hårdare klimatet i Israel med växande frustration och kanske även desperation i Palestina gör att många varningsklockor ringer. Både Gideon Levy och Mitri Raheb är övertygade om att omvärlden har en uppgift. De är båda förespråkare av Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner, BDS. Men det är en annan historia.

Anna Karin Hammar

Israel och Palestina ska med folkrätt byggas

Posted on by admin

Två värdiga Olof Palmepristagare har utsetts för Olof Palmes Pris 2015.

De är kyrkoherden, teologen och direktorn Mitri Raheb från Betlehem och journalisten Gideon Levy från Tel Aviv. Tillsammans värnar de livet. Mitri Raheb säger till de palestinska ungdomarna: Vi vill att ni ska leva, inte dö, för Palestina. Gideon Levy skriver avslöjande vittnesbörd om Israels utomrättsliga avrättningar och fäster världens uppmärksamhet på det som Israel förnekar.

Tillsammans utgör de hoppets röster i ett Israel och Palestina som är på stark nedåtlutning. De bidrar med att bygga sanning och rätt och gestaltar hopp i en kolonialistisk situation där det inte finns mycket kvar på marken av folkrättens löfte om ett hem för både judar och palestinier. Protesterna växer därför i världen och rörelsen för Bojkott, desinvesteringar och sanktioner, BDS, har vind i seglen. Ett slut på ockupationen och lika rättigheter för palestinier och israeler ligger bakom rörelsen för BDS. Jewish Voice for Peace gör ett strålande arbete i USA medan BDS i sin begränsade form, dvs begränsningen till  handlingar som annars vore illegala har starkt fäste inom Europeiska unionen.

Det är olagligt att stödja ockupationen och därför är kravet på ursprungsmärkning en grundbult i EU:s arbete. Det kan också vara olagligt att stödja israeliska banker som finansierar bosättningar på ockuperad mark. De norska pensionsfonderna har dragit den slutsatsen och tagit hem sina investeringar från israeliska banker.

Bland de brutala övergrepp som sker av IS och de syriska styrkorna är det lätt att en lågintensiv konflikt som Palestinakonflikten försvinner bland de blodiga övergreppen. För den som likt undertecknad följt Palestinakonflikten sedan 1980-talet ringer emellertid varningsklockorna. Det är fara för liv, inte enbart för hem, också i Palestina och Israel. Och det handlar om det palestinska folkets rätt till sin historia och sin framtid.

I mina artiklar i Svenska Dagbladet har jag hävdat att konflikten med palestinierna eroderar Israel inifrån. I ett sargat Mellanöstern har Israel och Palestina allt att vinna på att ingå en rättvis fred. Med hjälp av BDS, i snävare eller vidare form, kan vi påskynda detta och stärka motivationen att efterleva folkrätten. Land ska med lag byggas. En rättvis fred ska med folkrätt byggas.

 

Anna Karin Hammar

 

Den 4 januari 2016

Posted on by admin

I dag har Sverige och Danmark stängt sina gränser för alla flyktingar som saknar giltiga id-handlingar. Det är en sorgens dag som går mot sitt slut. En dag som kan jämföras med tidigare obegripliga handlingar då Sverige stängde gränserna mot judiska flyktingar och romska flyktingar på väg undan Förintelsens fasor.

Jag har tidigare haft svårt att känslomässigt förstå hur ett demokratiskt samhälle kan förfalla till ett moras av förföljelse och bristande skydd för minoriteter. Nu kryper förståelsen närmare. Vi är inte där, men vi är på väg i den riktningen.

Demokratin måste ständigt få näring från de källor till medmänsklighet och empati som humanismen och trons traditioner rymmer. Så argumenterar Svenska kyrkans ärkebiskop. Jag hoppas att hon gläder sig åt de medmänskliga initiativ som Folkkampanj för asylrätt och många andra nu låter växa fram i vårt land. Kyrkans röst behövs nu för att värna asylrätten och ett Sverige öppet för medmänniskor i nöd. Vi är många som vill bidra. Med frivilligt arbete, med mera pengar, med att skriva psalmer….( jag har mot slutet av förra året översatt en flyktingpsalm, Om…, som finns på Wessmans förlag) och med att låta flyktingarnas berättelser bli hörda. Här har bl.a. Dagens nyheter gjort ett fint arbete.

Slutar denna dag med en gammal psalmstrof:

 

Öster, väster, norr och söder,

korsets armar överbrygga.

Alla äro våra bröder/systrar,

som på jorden bo och bygga…..

 

Ja, kanske de vill bygga en framtid i något av de länder som har korset i sin flagga.

 

#refugeeswelcome

 

Anna Karin Hammar

 

 

Darwin och grabbarna

Posted on by admin

Efter att ha upplevt – bland annat i Skavlan – vilken vurm Richard Dawkins har för Charles Darwin, blev jag lite lockad att läsa mera Darwin och om Darwin. Jag tänkte att gå till grundtexter är aldrig fel. Så i julklapp fick jag Om arternas uppkomst, först utgiven 1859. Även om Charles Darwin nästan helt undviker att tala om människor i denna bok, finns inspirationen från Malthus Om befolkningsfrågan tydligt med som förförståelse. Malthus försöker att förstå svält och människors undergång som naturens sätt att rätta till problem med överbefolkning. Dvs som något naturligt och  i strid med en t ex kristen grundsyn som värnar om fattiga och hungrande som medmänniskor att bryta brödet med. Charles Darwins bok Om arternas uppkomst har också några intressanta underrubriker: Genom naturligt urval eller De bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron.

Det står en strid om huruvida Darwin själv omfattade Malthus tänkande vad gäller människor redan i sin bok 1859. Att han gör det senare när han 1871 publicerar sin bok Om människans härkomst är mera otvetydigt. Att han delar sin tids framträdande rastänkande är uppenbart.  Nils Uddenberg kämpar i förordet med detta rasistiska arv och menar att rasismen är äldre än Darwin. Jag tycker att Uddenberg tar lite för lättvindigt på den saken. Det naturliga urvalet som i människans kontext legitimerar våldförandet på andra människor är i europeisk historia ingenting som man kan gå förbi. Steget till Förintelsen är kort och går via legitimering av andra människors förtryck och utsatthet genom rastänkande och den europeiska människans överhöghet, dvs den vite mannens överhöghet.

Göran Rosenberg har nu tipsat mig om Marilynne Robinson, amerikansk författare och filosof/teolog, som skrivit en berömd essä om Darwinism. Jag återkommer i ärendet när jag läst hela essän – inledningen finns tillgänglig på nätet. Men bara genom dagens läsningar framträder en begynnande insikt. Det som står på spel i mötet med Darwin och grabbarna, Dawkins och andra, är inte Guds existens utan människans värdighet. Inte om Gud är sann utan om sanning värnar ett okränkbart människovärde eller ej. Det är den kristna trons människosyn som står på spel. Inte Guds existens utan den utsatta, kreativa och sårbara medmänniskans existens. Sven Lindqvist som inte skräder orden i Utrota varenda jävel uttrycker det pregnant: ”Efter Darwin blev det smart att rycka på axlarna åt folkmord. Om man blev upprörd, visade man bara sin obildning. Protesterade gjorde några gamla stötar, som inte förmått hänga med i de naturvetenskapliga framstegen” (s. 186).

Det är spännande att läsa grundtexter och kommentarer till grundtexter. Min association är att det kanske finns en långt djupare europeisk kamp mellan bestridandet av människans värde och bejakandet av människans värde. Att vi idag vill värna hela skapelsen gör inte den kampen mindre framträdande. Det är skillnad på att anordna språkcafé för flyktingar och att sätta eld på tilltänkta asylboenden. Denna skillnad ska inte slätas över och den framstår i en skarpare tydlighet efter mötet med Darwin och grabbarna.

 

Anna Karin Hammar

 

Fyrtio år som präst

Posted on by admin

I dag på Andra söndagen i advent har jag firat mitt 40-årsjubileum som präst. Det var biskop Olle Nivenius som prästvigde mig i Lunds domkyrka denna söndag år 1975. Så mycket som har förändrats under dessa år. Tre glädjeämnen är det självklara bejakandet av både kvinnor och män som präster, bejakandet av både samkönad och särkönad kärlek, och den gudstjänstglädje som många församlingar i Svenska kyrkan i dag uttrycker. För fyrtio år sedan fanns det öar av hopp, och Lunds stift var till stor del en sådan ö, och länge var det bara tre biskopar som var trofasta i sin respekt för kvinnor som präster på ett mera genomtänkt sätt. I dag leds biskopsmötet av Antje Jackelén som ärkebiskop, något vi knappast ens drömde om för fyrtio år sedan.

Just nu pågår klimatförhandlingarna i Paris om förutsättningarna för att hålla tvågradersgränsen för jordens uppvärmning jämfört med tiden före industrialiseringen. I Gräsö kyrka, där jag predikade idag, stannade vi vid Jesu tre tecken på hopp i dagens evangelium (Matteus 13), nämligen senapskornet, himlens fåglar och surdegen/jästen. En annan gång ska jag berätta mer om dem. Men vi lyfte också fram ett fjärde hopp: grodan. Den groda som varit rödlistad i Sverige har genom naturvårdsbevarande åtgärder kommit tillbaka. Grodan är ett hoppets tecken på att den biologiska mångfalden kan räddas om rätt insatser görs. För jordens överlevnad är det en nödvändighet med den biologiska mångfalden.

Vi skrev också brev i kyrkan till regeringen och till några av oppositionsledarna för att be dem värna flyktingbarnens rätt och värdighet. Vi skickade en adventshälsning från Gräsö kyrka och bad dem att möjliggöra permanenta uppehållstillstånd för alla flyktingbarn, både de ensamkommande och de som kommer med familjer. Inte riktigt alla skrev på, det var ju självklart frivilligt att sätta sin namnteckning under breven, men många kände att detta var precis vad vi nu måste göra. Du som vill skicka brev till regeringen, du når dem genom adress 103 33 Stockholm. Du som vill skicka brev till oppositionsledarna, du når dem genom Riksdagen, partiets namn, 100 12 Stockholm.

Fyrtio år som präst, vad har jag lärt? Kanske inte så mycket som jag hade önskat men en sak har jag lärt mig. Det går att lita på Kristus, i livets alla skeden. Han kräver inga stordåd av oss och gläder sig åt det lilla. Så som moder Theresa uttryckte det: Sträva inte efter att göra stora ting för Gud. Gör i stället små saker, och med stor kärlek. Det gäller alla människor, också dem som i dopet döpts att vara Skapelsens präst. Tillsammans med hela Skapelsen är vi kallade att lovsjunga Gud, i omsorg och varsamhet om varandra.

 

Anna Karin Hammar

Vi hör ihop – Domssöndagen 2015

Posted on by admin

En predikoskiss på Domssöndagen
Matteusevangeliet, kapitel 25
1. Om getterna

Något ofta chockerande i Jesu berättarkonst.
Där man väntar sig medkänsla, kommer det ofta något helt annat.
Och där ingen väntar sig något, där lyfts det oerhörda fram.
Liknelsen med punden, den som fick minst brukar en alltid i sagorna bry sig mest om. Jesus gör tvärtom syns det. Den som fick bara en talent, ett pund, och gräver ner det får en riktig avbasning. Och den som hade tio och satte sprätt på dem får mer.

Domssöndag, fåren och getterna.
En vanlig syn vid kvällningen, att fåren skiljs från getterna. För getterna är skörare och saknar underhudsfett och måste därför bo inomhus om natten.
Och så är det ändå de som råkar illa ut i liknelsen.
Varför är Jesus så oväntat hård med den minsta och de skörare?
Det stämmer ju inte med andra bilder, Jesus som kycklingmamman som vill samla alla under sina vingar. Kom till mig ni alla som är trötta och har arbetat mycket…

Jag skulle vilja kalla det en paradoxal intervention, Jesu strategi. Att få offren för sig själva att se sin makt och sina möjligheter. Se vilken makt de själva har att göra gott där medmänskligheten kräver att något görs. Inte vara fega och slippa ta ställning.

De som av rädsla gör ingenting, dem och det i oss utmanar Kristus att komma loss ur, se vårt ansvar och våra möjligheter. Du är inget offer. Du är Guds underbara kreativa avbild med en ström av liv inom dig.
Du har tillgång till flödet av Guds barmhärtighet om du slutar med att krampaktigt hålla kranen stängd.

Domssöndagen är en dom över vår rädslas nej till livet. Vet bättre än att vara rädd för Gud och människor. Älska dem alla.
2. Om Moder Theresa

Vadhelst ni har gjort en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.

Grannen, tiggaren, flyktingen, medmänniskan – you do that for me. Moder Teresas tecknar 1988 i min kollegas hand inbjudan från Jesus att tjäna fattiga medmänniskor. För varje finger ett ord : you do that for me. Först år senare förstår jag vad det är hon gör.

Moder Teresa levde själv i mörker många år fastän hon bad till Gud och levde i mässans liturgi. Gud svarade inte. Men hon upplevde glädje i mötet med systrarna och mötet med de fattiga. Kanske hade hon inte riktigt modet att ta till sig att det var ett gudsmöte, ett Kristusmöte, som hon upplevde i tjänsten för de fattiga. Vi är så vana många kristna att vi möter Gud i gudstjänsten och sakramenten att vi glömmer bort att det finns andra vägar att möta Gud.
Dels i naturen och den övriga skapelsen, dels i vårt eget innersta och i vår utsatta syster och bror. Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.

3. Om Kristi närvaro och återkomst

Alfa och Omega. Det är kyrkans tecken för Kristus. Begynnelsen och slutet, A och Ö.
Allting är skapat i Kristus och Kristus bor också i framtiden. Kosmos har sin början och sitt slut i Kristus.
Vi ska se dig som du är.
Låt mig berätta om min upplevelse av Islands Nationalmuseum förra veckan med en grav och skelettet av en kvinna från kanske 800-talet. Hon låg på sidan och vilade så rofyllt. Jag kände en sådan samhörighet med henne. Tryggheten i att vila i Guds famn. Ett hem i kosmos. Samhörighet mellan generationerna. Aldrig förr har jag känt så inför ett skelett i en grav.

Det sägs att elefanterna har ett fantastiskt luktminne. Jag såg en gång en BBC dokumentär om elefanter som gick över stora savanner för att söka sig tillbaka till sina anförvanters döda ben. De kunde känna igen sina släktingar på lukten. I Afrika säger en att någon har minne som en elefant.

Vi har också ett samhörighetsminne, ett sinne att upptäcka, hur vi hör samman i Skapelsen.
En doft av Kristus och Treenig Guds närvaro i världen och i kosmos.
En doft av det vi på djupet delar med varandra, vårt gudomliga ursprung.
I Kristus skapades allt i himlen och på jorden och allting söker sin framtid i Guds minne.

Kristus har ett luktminne som en elefant. Känner vad vi har gjort mot honom i var och en av våra systrar och bröder.
Men vi har också ett luktsinne för Kristi närvaro, en Kristusdoft, som möter oss i varandra och skapelsen, i talgoxen om vintern och koltrasten om våren, vi hör ihop.

Kyrkans sätt att säga detta mera formellt är att säga att SÅSOM DET VAR AV BEGYNNELSEN, NU ÄR OCH SKALL VARA. Vi hör ihop.
Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden.
Såsom det var i begynnelsen, nu är ock skall vara.

Amen